Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bortglömda och nedtystade blir synliga i ny satsning

Graffiti på undanskymda platser i Östersund och berättelser om en samekvinna i Mittådalen kan få statliga pengar, för att lyftas ut ur glömskan.

Pengarna kommer från Riksantikvarieämbetet och ska användas för att belysa tysta kulturarv, i de stråk som i stort sett aldrig får besök av konstrecensenter och kulturredaktörer.

– Vi håller på och tittar på de ansökningar som kommit in om det här nu, säger Johan Loock på länsstyrelsen.

Det finns 400 000 statliga kronor avsatta för att ta fram de avtryck som människor lämnat efter sig på förbisedda, dolda och bortvalda platser.

– Uppgiften är att lyfta fram berättelser som tystats ner eller glömts bort och lyfta fram marginaliserade grupper på något sätt, säger Johan Loock.

I en av ansökningarna finns en samekvinna, Lucia Larsdotter, i centrum för berättelsen. I andra änden av det här tysta kulturarvet finns en ansökan som handlar om att levandegöra 30 års graffiti på undanskymda platser i Östersund.

Graffiti har länge varit ett rött skynke för rättsväsendet. När graffiti förekommit utanför upplåtna platser har myndigheterna definierat det som skadegörelse i strikt juridisk mening.

Den bilden vill Henrik Ljusberg ändra på genom att digitalisera en stor mängd unika analoga graffitifoton och hitta skaparkraften bakom motiven.

– Bilderna representerar en ungdomskultur eller kanske man kan säga en subkultur som det etablerade samhället inte alls gillat. Nu för tiden har detta, på sina håll, i viss mån svängt, konstaterar Henrik Ljusberg.

Han tycker det är dags att bilder på graffiti visas upp i bredare sammanhang, än som bevis hos åklagare och poliser i samband med utredningar om skadegörelse.

– Jag har fotat en hel del motiv själv genom åren och rekat lite med målare som har varit aktiva här i stan och även fått med deras bilder, säger Henrik Ljusberg.

En bok är huvudsyftet och en utställning finns med i planerna.

– Tanken är också att intervjua några av de som varit aktiva och berätta om deras uppfattning kring graffiti.

• Har du någon bild av vad de här personerna gör i dag som målade för 15 år sedan?

– En del målar i dag men numera i samband med vanliga målarjobb. Det kan handla om tavlor och beställningsjobb på väggar, säger Henrik Ljusberg.

– Det viktigaste är att folk får se annat än klottret som syns ute på stan, mer välarbetade grejer som gjorts utanför cityområdet.

Då handlar det om avsides platser ingen bryr sig om där målningarna över tiden har blivit bortsanerade.

Men enligt Henrik Ljusberg har de här platserna varit en stor identitetsskapande del av livet för graffitimålarna.

För några år sedan fick allmänheten oväntat tillträde till en av dessa miljöer. När Bangårdsgatan byggdes om, och trafiken tillfälligt drogs närmare bangården, dök det upp en färgglad mur fylld av graffiti som få kände till.

Långt ifrån den här kulturen finns den samiska, med sina symboler och platser för att skapa samhörighet och gemenskap.

Gaaltje, sydsamiskt centrum, har tagit fast på Lucia Larsdotter från Mittådalen som tillbringade hela sitt liv på platser i Mittådalen.

Hon föddes 1851, blev tidigt änka men hann föda många barn som hon tog hand om själv.

– Det är sällan som vanliga samiska kvinnor gör några varaktiga avtryck i historien. Det vill vi göra något åt, enligt Jerker Bexelius som står bakom ansökan på Sydsamiskt centrum.

Några frågeställningar gäller hur Lucia levde som barn, vad som hände med hennes egna barn och hur hon försörjde sig när maken dog?

Även här rör det sig om platser där spåren inte längre kommer att synas om några år. Kåtorna är borta och kan endast ses som torvringar på marken.