Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Borg i recessionens tjänst

Medan ledande ekonomer i världen oroar sig för en så kallad dubbeldipp med återgång till recession, fortsätter vår svenske finansminister Anders Borg att plädera för ännu hårdare nedskärningar i Europa.

Annons

Som EU-klassens självutnämnde ordningsman kräver han att den i praktiken för länge sedan övergivna ”stabilitets- och tillväxtpakten” i Maastrichtavtalet ska följas till punkt och pricka. Allt interfolierat med skryt om hur bra de svenska statsfinanserna är.

Ibland blir det hela något komiskt, som när Borg förra veckan – till sin egen häpnad – konstaterar att det nu bara är Sverige, det ännu mindre Estland och lilleputtlandet Luxemburg (mest känt som ett skatteparadis för svenskar) som lever upp till kraven i den famösa pakten. Om nu bara två procent av EU:s befolkning klarar av att leva efter stabilitets- och tillväxtpakten, måste man fråga sig om det är fel på 98 procent av befolkningen eller på pakten. Eller rättare sagt på de krav som pakten ställer på Europa i nuvarande ekonomiska läge.

Man kan rentav fråga sig om de två procenten som lyckats uppfylla paktens krav verkligen har tillvaratagit sina intressen på bästa sätt. Estland har fått betala ett högt socialt och ekonomiskt pris för att hålla underskotten nere (i förhoppning om att få införa euron som man tror ska lösa alla problem för landet, men som tvärtom skapat många av Europas nuvarande svårigheter). I Sverige har sjuka och arbetslösa fått det sämre samtidigt som sysselsättningen ännu inte återhämtat sig efter krisen.

Borg tycks helt ha missat den debatt som förs ute i Europa om det vettiga i att börja konsolidera (strama åt för att minska underskotten) i ett läge där konjunkturen ännu står och väger på de flesta håll. Alla inser att hårda åtstramningar nu riskerar att knäcka uppgången, och i värsta fall försätta Europa i en ny recession, precis som skedde i USA på 1930-talet.

I USA har man lärt den läxan, och Obama vägrar att avbryta stimulanspolitiken innan ekonomin är på säker mark. Fed (den amerikanska riksbanken) meddelar till och med att man inventerar vilka möjligheter man har att ytterligare stödja tillväxten om ekonomin återigen försvagas. Obama har flera gånger vädjat till Europa att inte slå in på en kraftig åtstramningspolitik som kan äventyra den globala återhämtningen.

Borg är uppenbarligen så upptagen av att ge valintervjuer till svenska journalister när han är i Bryssel att han inte hunnit lyssna på sina mer skeptiska kollegor i EU. Han bidrar tvärtom till att sätta press på andra regeringar att vidta åtgärder som också kommer att drabba Sverige genom minskad export till Europa.

Nu ska man inte överdriva Borgs betydelse. Det som driver regeringarna i Europa att – mot bättre vetande – dra igång sparåtgärder på detta tidiga stadium av konjunkturuppgången är framför allt en föreställning om att ”marknaden” kommer att straffa dem hårt om de inte ”återställer förtroendet för sina ekonomier”. Förtroendet hos vilka då? Väljarna? Nej, marknadens anonyma aktörer som både skriver lagarna och avkunnar domarna och dessutom verkställer straffen.

Omvänt, om man ”sköter sig” och gör som marknaden kräver, kommer konsumtion och investeringar att som genom ett under ta fart. Indragning av köpkraft skapar plötsligt expansion. I kapitalismens hemland USA tror man uppenbarligen inte längre på detta hokus-pokus, men i det huvudsakligen konservativt styrda Europa sväljer man marknadsevangeliet. Men kritikerna blir allt fler, och Borg kan röstas bort redan i september.