Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bonde söker isbjörn?

Annons

Peking och Svalbard är två ytterligheter som jag har haft möjlighet att besöka de senaste åren. Peking var den traditionella turistresan med 35 svettiga svenskar i en buss, tittande på alla sevärdheter där kinesiska muren och Pekingoperan enligt min mening var de optimala höjdpunkterna.

Och vem var det som hävdade att alla kineser ser likadana ut? Titta bara på en grupp svenskar i shorts, pikétröja, solhatt, sandaler, glasögon, ryggsäck, dricksflaska och kritvit till rödlätt hy... Ibland var jag inte säker på att jag hade klivit på rätt turistbuss!

Vår svensktalande kinesiske guide Fan Hao, gemenligen kallad Frank, berättade att han hade varit till Sverige en gång. Och att han var förundrad över att det aldrig var några människor ute kvällstid. I Peking är det ett brusande folkliv hela dygnet.

Var han hade varit? I Överkalix.

Svalbard däremot är eljest som det heter där jag kommer ifrån. Mera åt Överkalix än Peking i alla fall. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, för det finns högre berg/fjäll i Alperna, lika ödsliga vidder i andra ökenområden och kallare temperaturer på många platser. Men ändå!

Min väninna Elin från Trondheim har en hybel – lägenhet – i Longyearbyen och jag har tacksamt accepterat hennes inbjudan att få bo där, ja faktiskt två gånger. Första gången, i fjol höst, fotograferade jag som en galning och kunde inte se mig mätt på bergen och vidderna och isbjörnsskyltarna.

I höstas tog jag in det andra , det jag inte såg tidigare. Miljön, människorna, de oerhört vackra husen i välstämda färger, kyrkan och dess centrala plats för befolkningen och så åkte jag båt till den ryska bosättningen i Barentsburg.

Jag fick höra häromdagen att ett av paren i tv-programmet ”Bonde söker fru” fick en resa till Longyearbyen. Det första som hände var att killarna, när de klev in på hotellet, fick kvittera ut ett gevär. Det gör det hela mer tv-mässigt förstås, men om någon tror att man delar ut gevär åt höger och vänster till besökarna så bedrar man sig.

Däremot får ingen turist lämna Longyearbyen och gå på tur utan att ha en guide med gevär med sig, eftersom det faktiskt finns isbjörnar som stryker runt knutarna på jakt efter mat. Och fler blir de allt eftersom isen krymper och sälarna blir svårare att få tag i.

Även de fastboende måste kunna hantera gevär och bland det första Elin var tvungen att göra när hon flyttade dit, var att gå en skyttekurs. Men isbjörnar får bara skjutas i självförsvar och varje gång det händer så vidtar en stor utredning.

Svalbard – dit står alltid min längtan!

Fast nu längtar jag faktiskt också efter lite skinka och en och annan julklapp.

Ber att få önska en skön, stressfri och fröjdefull jul!

Mer läsning

Annons