Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bombastisk skapelsekitsch i "Noah"

Premiär: 4 april 2014, Biostaden Östersund

I rollerna: Russell Crowe, Emma Watson, Jennifer Connelly med flera

Regi: Darren Aronofsky

Speltid: 2 timmar 18 minuter

Censur: 15 år

Betyg:+ + +

Annons

För många sekulärt fostrade är den första kontakten med syndafloden kanske barnversionen av Bellmans epistel om Gubben Noak. Glöm honom.

I den här klimathotsversionen är Noah knappast en hedersman. Med en av årets mest kontroversiella filmer har den gamla indiefilmskungen Darren Aronofsky ("Black swan") lyckats göra både bokstavstrogna muslimer och kristna förbannade. Säkert andra grupper också. Men om man är sugen på bombastisk och (ibland ofrivilligt) underhållande skapelseberättelsekitsch på Peter Jackson-nivå, kan man ropa halleluja.

Noah är son till Seth, god bror till den onde Kain och den mördade Abel. Medan Kains folk har plundrat jorden med en resurskrävande köttdiet lever Seths avkommor i harmoni med naturen. När Skaparen så vill skapa Jorden 2.0 är det till Noah hen vänder sig. I visioner ser Noah hur den onda världen ska dränkas och hur han måste rädda alla de oskyldiga djuren i en stor ark.

Mycket underhållande scener följer. Som när alla sorters ormar och kräldjur ska ta sig in i arken. Eller när de fallna änglarna, ett slags överjordiska transformers täckta av smutsiga jordskorpor, rycker ut.

En känsloladdad Emma Watson balanserar på överspelets gräns och Russell Crowe är så där härligt "Gladiator"-tung. Men det är ändå Aronofskys storslägga mot patriarkatet som knockar hårdast. Noah går från veganhjälte till sociopat, som själv fattar livsavgörande beslut på klassiskt manligt sektledarvis. Långt innan någon hinner utbrista "a storm is coming" går det att bli enormt provocerad av det allmänna patriarkala vansinnet.

Och all maffighet till trots, har man en allegorisk grundsyn på historien blir mötet med denna bokstavliga skildring en rationell utmaning. Som den ofrånkomliga incestuösa problematiken, exempelvis. För hur går man vidare med djurliv och mänsklighet om det bara finns ett enda artpar och enda familj att utgå ifrån? Burr.

Miranda Sigander/TT

miranda.sigander@tt.se