Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bokmässan: Nordiskt ljus på Afrika

Årets bokmässa i Göteborg presenteras som Nordens största afrikanska bokfest någonsin. De afrikanska berättelsernas tid är nu, anser både Henning Mankell och Per Wästberg.

Annons

Mörkrets hjärta lever vidare. Västvärlden är fortfarande lika okunnig om de afrikanska ländernas egna kulturer och traditioner som under kolonialismens 1800-tal, enligt Richard Dowden, brittisk journalist med 30 års Afrikaerfarenhet.

Hans personliga och hyllade reportagebok "Afrika. Framtidens kontinent" kommer på svenska under en bokhöst som tack vare bokmässan rymmer ett pärlband av afrikanska författare. De flesta av dem kommer till Göteborg. Inte minst genom småförlag som Sekwa, Tranan, Celanders och Leopard har arrangörernas förhoppning om ett 30-tal afrikanska gästförfattare landat i mer än det dubbla, däribland eminenser som Nuruddin Farah, ursprungligen från Somalia och Ngugi wa Thiongo'o från Kenya, i dag bosatt i USA.

Även den brittiske publikmagneten Alexander McCall Smith, som envist nobbat tidigare inbjudningar, har sagt ja just i år.

Att presentera hela Afrika som ett tema är en omöjlighet. De senaste åren har Bokmässan tröskat igenom baltstaternas litteratur, ett land åt gången, nu presenteras en kontinent med 2 000 språk.

- Vi kände att vi ville vara så inkluderande vi kunde och försöka fånga så många som möjligt, vi hoppas och tror att det blir en mångsidig bild som förmedlas till publiken på bokmässan, säger Carin Norberg, chef för Nordiska Afrikainstitutet och för mässans Afrikasatsning.

I sin Nobelföreläsning skrev Doris Lessing om de potentiella Nobelpristagarna som aldrig får chansen, de som inte är sydafrikaner utan som bor i Zimbabwe, vars universitet raserats, och i andra afrikanska länder helt utan existerande bokbransch. Ändå var det till afrikanerna och till deras läshunger Lessing satte sitt hopp snarare än till dästa européer.

Henning Mankell går ännu längre. I mässkatalogens förord tror han på en stormvåg av afrikanska berättelser och jämför med de latinamerikanska författarnas segertåg på 1960-talet. Författarkollegan Per Wästberg håller med:

- Redan på 80-talet och 90-talet sade jag att vi måste vänta in den afrikanska litteraturen. Då såg vi en undervegetation av mindre bra litteratur växa fram. Efter 2010 skulle vi kunna förvänta oss att litteraturen i Afrika nått en form av jäsning som gör den framstående.

Svante Weyler, förläggare och flitig resenär i framför allt Kongo-Brazzaville, är försiktigare i sin optimism. London och Paris är fortfarande de afrikanska författarnas huvudstäder, framhåller han. Många författare lever dessutom i exil, om inte av politiska orsaker så av ekonomiska.

- Den litterära strukturen i de flesta afrikanska länder är fortfarande väldigt svag, det problemet hade inte de latinamerikanska författarna. I Abuja till exempel, huvudstad i Nigeria med två miljoner människor, är det svårt att hitta en bokhandel.

Svante Weyler berättar om skolor i Kongo utan böcker och om studenterna i Brazzaville som tentaläser sina handskrivna kompendier under gatlyktorna på motorvägen, den enda kvällsbelysning som finns.

- Jag tycker de här författarna är värda vårt stöd efter en reell beskrivning av deras villkor. Jag vet inte något mässtema som väckt denna entusiasm. Så fort en tendens till den här stormvågen visar sig kommer folk att erkänna den. Där ger jag Henning rätt.

Erika Josefsson

erika.josefsson@ttspektra.se