Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bo Lundmark berättar om bröderna Nordfjälls kamp mot nazismen vid gränsen i Västra Härjedalen

Artikel 4 av 4
75 år efter andra världskrigets slut
Visa alla artiklar

Här berättar Bo Lundmark vad bröderna Nils-Otto och Arne Nordfjäll berättat för honom från krigsåren. Då hade de sin hemvist i det gränsnära och väglösa Gröndalen (Skårnja på samiska).

Föräldrarna Ante och Maria var begåvade med ytterligare fyra barn. Deras grannar var Jonas och Eva Middagsfjäll med adoptivsonen Paulus. Eva, som var Marias äldre syster, fick norske kungens frihetsmedalj för omhändertagandet av flyktingar under kriget.

Efter Hitlers ockupation av Norge den 9 april 1940 förändrades tillvaron även för Gröndalens innebyggare. Till att börja med förlades femton man i vistet och skyttevärn uppfördes. Snart började de första flyktingarna ta sig över gränsen, ofta dåligt utrustade. Hos Nordfjälls och Middagsfjälls fick de stilla hungern varefter militären förde dem till Fjällnäs. I första skedet var det främst norrmän, men senare kom såväl holländare som jugoslaver och ryssar. En del av dem hade varit i fångenskap och tvingats delta i grävningsarbetena för ubåtsbunkern i Trondheim.

Kurirtrafiken med motståndsmän ökade eftersom kriget framskred. De utförde sabotage och inhämtade upplysningar om befästningar, posteringar, förläggningar med mera. Materialet med viktig information fördes över gränsen och nådde slutligen den norska regeringen i England.

Familjen Nordfjäll blev bekant med flera motståndsmän och kurirer, sedan dessa försäkrat sig om att inget samröre fanns med nazisterna. Vintertid bar kurirerna vita vindtygskläder. Även ryggsäcken hade ett vitt överdrag. Skidor och stavar var vitmålade. De färdades främst i ”styggvär” om vintern och i dimma under barmarkstiden. De var beväpnade med pistol.

Snart drogs bröderna Nordfjäll in i kurirverksamheten. De färdades nattetid till det norska grannvistet Hyddkroken, några kilometer hemifrån. Hos Kristoffer och Marit Saxtröen hämtade de filmrullar och kodade brev. Därefter befordrade de filmerna och breven till en ”säker” man i Bruksvallarna På återvägen kunde de ha med sig kameror och meddelanden till Hyddkroken.

Ett par quislingar fattade misstankar och rapporterade dem till tyskarna. Därtill var landsfiskalen Salme i Funäsdalen tyskvänlig. Han kom en dag med häst och släde till hemmet i Gröndalen och gjorde husrannsakan. Dagen innan hade bröderna hämtat brev och filmer i Hyddkroken. Salme lyckades hitta ett par filmrullar, men Arne och Nils-Otto hann slänga ut de flesta genom fönstret. De sjönk ner i snön och upptäcktes inte. Breven stoppade de på sig och hade turen att inte bli kroppsvisiterade. Efter razzian skidade de omgående till sina norska grannar och berättade vad som inträffat. Motståndsrörelsen var snart underrättad.

Men misstankarna stärktes och redan nästa dag kom en militärpatrull för att hämta bröderna till staben på Strand Hotell i Fjällnäs (nuvarande Strandgården). Här förhördes ynglingarna från morgon till kväll. Förutom landsfiskalen deltog flera officerare. Alla verkade mer eller mindre tyskvänliga och försökte få bröderna att skriva under en bekännelse om samröret med motståndsrörelsen. Man hotade också med att skicka dem till lägret på Lövnäsvallen mellan Lillhärdal och Särna. Det var ett så kallat Barbarossa-läger, där man internerade kommunister, pacifister och syndikalister. Lägret inrättades i januari 1940 och fungerade ett par år. Därefter överfördes de internerade till lägret i Grytan utanför Östersund.

Någon bekännelse kom aldrig och en månad senare återupptog Nils-Otto och Arne kurirverksamheten. Nu vågade de inte ta sig ända fram till gården i Hyddkroken. Mötesplatsen blev istället en skogsbacke. Av motståndsrörelsen utrustades de med rejäla kikare och pistoler av märket Parabellum.

Så småningom fick motståndsmännen fri lejd förbi de svenska militärposteringarna. Gröndalens innebyggare blev därigenom bekanta med flera ledande bland dem. En av dem var Tormod Mårset från Selbu. Denne övernattade ibland hos familjen Nordfjäll när han var ute på sina uppdrag. Bröderna beundrade hans uthållighet och orienteringsförmåga.

Tröndelags bödel Henry Rinnan och hans liga hade Tormod högt upp på listan med dem som skulle likvideras. Rinnan var vid krigsslutet den mest hatade norrmannen efter Vidkun Quisling. Ligan torterade bortåt tusen landsmän och dömdes efter kriget för minst 80 mord. Antalet mördade torde ha varit mycket större, men bevis och vittnen saknades. Det räckte ändå till dödsdomar för Rinnan och tio andra i ligan.

En annan av de motståndsmän bröderna lärde känna var Ole Lien, småbrukare i Stugudal. Han var granne till den tyska vaktstyrkan på Väktarstua och välkänd i gränsfjällen från sin tid som rendräng. Ibland slog Nils-Otto och Arne följe med honom ned till Bruksvallarna för att hämta sprängämnen. Det var betydande bördor som de bar till gränsen, där Heimefronten mötte upp. Lien skötte även avlönandet av kurirerna i området på uppdrag av norska legationen i Stockholm.

Lönen betalades halvårsvis och uppgick till 500 kronor.

Bland gränslotsar och motståndsmän på dessa breddgrader bör också Johan Näsvall nämnas. Denne var bördig från Bruksvallarna men blev genom giftermål bosatt i Brekken Hur många han hjälpte över fjället vet endast vår Herre. Med honom som lots nådde flyktingarna Gröndalen och räddningen. Johan använde många knep för att inte bli misstänkt. Bortavaron från hemmet kunde motiveras med att han var ute för att snara ripa. Efter en tid drogs ändå snaran åt kring honom själv på grund av de vidlyftiga färderna. I april 1945 fanns hans namn på listan över dem som skulle gripas. Han slank emellertid ur snaran, när Norge blev fritt den 7 maj. För sin insats under kriget fick han veterligt endast ett diplom av Härjedalens Fornminnesförening. Själv tyckte han att dem han räddat som lots över fjället var belöning nog.

På kvällen den 7 maj 1945 hölls tacksägelsegudstjänst i Funäsdalens kyrka. De tyska trupperna hade kapitulerat. Vår gränsbygd liksom hela vårt land delade glädjen över att broderfolket i väster åter kunde leva i fred och frihet efter fem tunga år.

Om mina sagesmän bröderna Nordfjäll skall nämnas att Nils-Otto mönstrade på en koltramp i Nordsjö-fart några månader efter krigsslutet. Det skulle bli trettiotvå år till sjöss! Arne utförde sin mannagärning vid järnvägen i Stockholmstrakten. Båda återvände efter pensioneringen till hembygden i västra Härjedalen. Nils-Otto slutade sin vandring 2002 och brodern Arne 2016.

Bo Lundmark

Läs mer: 1943 skulle Hitler skulle ta Östersund med två divisioner – så såg den tyska planen ut

Läs mer: Berättelsen om när en sabotagegrupp i Jämtlandsfjällen sprängde viktig järnvägsbro i Norge: ”Tryckvågen var otrolig och slog omkull mig”