Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Biskop och kvinna – som att gå på lina...

Att vara kvinna på en hög position inom kyrkan är lite grann som att vara lindansare.

– Hälften av åskådarna tänker "hoppas att hon inte ramlar". Den andra hälften vill se blod.

Annons

Tuulikki Koivunen Bylund, präst i Svenska kyrkan sedan 39 år och biskop i Härnösands stift sedan i höstas, vet vad hon talar om. Hennes väg till biskopsämbetet har ingalunda varit rak och okomplicerad och i dag har hon, som en av kyrkans fjorton främsta företrädare i landet, mångas ögon på sig.

– Jag har svårt att gå mot rött ljus med biskopsskjortan på och jag skulle inte kunna ha svart städhjälp, säger hon med ett skratt.

Tuulikki Koivunen Bylund skrattar ofta och det fick också de alltför få åhörarna till lördagens panelsamtal på länsbiblioteket göra. Där talade biskopen tillsammans med forskaren och skribenten Catarina Lundström om kvinnliga förebilder, som en del i högtidlighållandet av det är 50 år sedan kvinnor tilläts bli präster i Sverige.

Beslutet innebar en möjlighet även för kvinnor i vårt östra grannland att kunna följa sin prästkallelse. Tuulikki Koivunen Bylund var en av dem som emigrerade hit från Finland, där kvinnor inte fick bli präster förrän 1986.

Att som 24-åring lämna sin familj, sitt land och sitt språk var ett större offer än hon hade kunnat ana, har hon berättat i tidigare intervjuer, men hon ångrar sig inte.

Det motstånd hon som invandrare och kvinna mött under sitt avancemang i kyrkohierarkin har varit både tufft och ojuste många gånger, säger hon, och tar utnämningen till domprost i Uppsala 1995 som exempel:

– Det blev ett väldigt rabalder när regeringen utnämnde mig trots att både kyrkorådet och domkapitlet förordat en man.

Domkapitlets utlåtanden om de båda domprostkandidaterna blev till och med föremål för en JämO-anmälan.

– Det var mycket kränkande mot mig, säger Tuulikki Koivunen Bylund.

– Om den manlige kandidaten skrev man att han hade "viktiga kontakter med samhällslivet". Om mig att jag hade "intressanta kontakter med kvinnorörelsen"...

Hon blev kvar på tjänsten som domprost i 14 år. Redde upp ekonomin och utvecklade verksamheten, hamnade i blåsväder när hon tog ställning för fotografen Elisabeth Ohlson Wallins Ecce homo-bilder. Ett ställningstagande som senare gav henne utmärkelsen Årets upplänning 1998.

När hon blev biskop i Härnösand var det tredje gången gillt. Hon hade tidigare varit på förslag i Skara och i hemstaden Åbo i Finland.

– Det var 2005, och då var tiden inte mogen än. Men i förrgår (läs i torsdags) valde Finland faktiskt sin första kvinnliga biskop. Då tänkte jag bara "YES!" säger Tuulikki Koivunen Bylund och höjer en knuten näve.

Hon har funderat mycket på vad det är som är så problematiskt med kvinnor som talar utifrån en position, ett ämbete.

– Kvinnor har ju i alla tider fått predika Guds ord, men inte utifrån prästämbetet.

Catarina Lundström, som är mitt uppe i ett forskningsprojekt om kvinnliga missionärer, konstaterar att det varit lika för dem:

– De kunde göra allt som männen gjorde i utlandet, men de fick inte berätta om det när de kom hem.

Genom hela sin karriär har Tuulikki Koivunen Bylund skrivit dagbok:

– Det är viktigt att dokumentera vad man är med om när man är pionjär.

Viktigt är också att aldrig gråta offentligt:

– Det slutade jag med efter första året som domprost, säger hon.

Begreppet förebild kan tyckas ställa höga krav, och Tuulikki Koivunen Bylund pratar hellre om att vara någon som går före, som erbjuder möjlighet till identifikation.

– Jag tror man måste vara lite vanlig för att kunna vara förebild. Och jag kan inte vara någon annan än den jag är. Jag gör mitt bästa och lägger resten i Guds hand.