Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birgit Ståhl-Nyberg, en originell radikal i konsten

/
  • Elvy och Tora Nyberg, 8 respektive 4 år gamla, trivs under farmor Birgit Ståhl-Nybergs tidiga tavlor i kökssoffan i Håxås tillsammans med grannen Helle Björnsdotter, 5.
  • Mikael Nyberg förbereder sitt föredrag om modern i kammaren i torpet  i Håxås. I fönstret står Birgit Ståhl-Nybergs barn- och ungdomsporträtt.Foto: Ulrika Andersson
  • ”Hotet” heter tavlan från 1975 som föreställer...
  • ... torpet där Mikael Nyberg och hans familj bor i dag.
  • ”Mannens vardag” är en av de sex stora keramiska bilder som smyckar tunnelbanestationen i Akalla, Stockholm.
  • ”Vägmärken” är namnet  på utställningen som öppnar på Galleri Bolin i morgon. Tavlan med samma namn  är målad 1971. Till höger  en stockholmsk trafikinfarkt,  i backspegeln till vänsteren FNL-flicka och en vyfrån Hammerdal.

Hon hade lärt sig måleriets regler från grunden och vågade därför också överträda dem.

Hennes bilder förmedlade alltid ett politiskt budskap men det fanns aldrig något plakatmässigt över hennes måleri.

Birgit Ståhl-Nyberg visste vad hon gjorde, och hon borde ha fått göra det mycket längre.

Annons

Birgit Ståhl-Nyberg, född i Hammerdal, var bara 53 år gammal när hon dog i Stockholm 1982. Hjärnblödningen kom plötsligt, mitt under en pågående utställning på Galleri Doktor Glas i Kungsträdgården.

Utställningen hade fått svala recensioner och det gjorde henne ganska ledsen.

I tidningar som Svenska Dagbladet och Veckojournalen hade kritikerna varit avmätta ända sedan hon debuterade 20 år tidigare. Skrivit att hon var fångad i en politisk korsett och en talang som inte kom till sin rätt. Det tog hon med jämnmod eftersom andra, inte så borgerliga, tidningar var desto mer entusiastiska.

Men nu var det 1982 och en ny tid var på väg. Och även de som tidigare höjt henne till skyarna var avmätta, kallade hennes konst för stereotyp arbetarromantik. Det gjorde ont för en klassmedveten torpardotter från Hammerdal, vars politiska övertygelse följt henne sen barndomen och utgjort ett ständigt bränsle för hennes konstnärskap.

– Hon behövde aldrig uppleva nedmonteringen av det svenska välfärdssamhället. Men hon såg den nya tiden komma och hon tyckte inte om det, säger sonen Mikael Nyberg.

Vi träffar honom på torsdagsförmiddagen i hans torp i Håxås, någon kilometer från moderns barndomshem och alldeles intill gården som hon köpte som sommarviste till sig och sin familj.

Där tillbringade Mikael och hans två syskon skolloven som barn, och där fick de delta på jämbördiga villkor i föräldrarnas umgänge med likasinnade. Där fanns Berta Hansson, också hon konstnär med rötterna i Hammerdal och något av en mentor för den lite yngre Birgit Ståhl-Nyberg. Och där fanns Sara Lidman, som hade sitt sommarboende i ett härbre som hon låtit sätta upp strax intill.

– Genom Berta och Sara kom det hit vänner från många olika länder. Det blev livliga diskussioner och glada fester, säger Mikael Nyberg och berättar om en fest som han särskilt kommer ihåg:

– Sara hade en vän från Kenya på besök och det skulle kokas en killing i vin. Men det dracks lite för mycket av vinet och eldades lite för lite i spisen. Så killingen var tämligen seg när vi skulle hugga in ...

Mikaels far, Hendrik Nyberg, är också konstnär. Han är finlandssvensk och kom till Stockholm för att gå på Konstakademin, där han och Birgit Ståhl träffades.

– Pappa är en jämställd man som tagit en stor del av familjeansvaret, säger Mikael Nyberg. Han brukar säga att han tidigt insåg vem som hade den största begåvningen av de två.

Att Birgit Ståhl-Nyberg inte som många andra kvinnliga konstnärer behövde ställa sig i skuggan av sin man, betydde ingalunda att det inte var konfliktfyllt för henne att förena skapande och familjeliv.

– Men hon var oerhört disciplinerad, såg sitt konsnärskap som ett arbete vilket som helst. Hon väntade inte på inspirationen utan gick till ateljén oavsett hur hon mådde på morgonen.

Under en period, när familjen bodde i en stor lägenhet i Farsta, hade Birgit Ståhl-Nyberg sin ateljé hemma. Mikael läste på universitetet då och satt ofta hemma och pluggade.

– Vi brukade äta lunch ihop och ibland tittade jag in i ateljén och såg vad Birgit höll på med. Då fick jag en bra inblick i arbetsprocessen, säger han.

Mikael Nyberg talar med gedigen kunskap och stor värme om sin mor och hennes konstnärskap, och visar oss delar av den power point-presentation som han på kvällen ska använda som stöd för sitt föredrag om henne på länsbiblioteket i Östersund.

Här kan man följa hennes utveckling från debuten 1962 och framåt. Det börjar med glada, lekfulla Stockholmsbilder med människor i rörelse i ljusa gatumiljöer. I slutet av 60-talet blir bilderna lite mörkare, med bilar, avgaser och utslagna människor i tuffa kvarter.

– Birgit kallade sig realist, men det betydde inte att hon målade naturalistiskt, strikt avbildande, säger Mikael Nyberg.

– Hon lekte gärna med perspektiven, använde sig av förvrängningar och förskjutningar för att få rörelse i en stillastående bild.

När Birgit Ståhl-Nyberg bröt mot reglerna för hur man bygger upp en bild gjorde hon det mycket medvetet. Hon hade lärt sig grunderna för komposition och perspektiv och skissade alltid noggrant innan hon satte igång att måla.

På 1970-talet blir bilderna alltmer politiska.

Birgit Ståhl-Nyberg låter Marcus Wallenberg blicka ut över människorna på Sergels torg från sitt bankpalats. Hon avbildar Carl-Axel Robert, åklagare i IB-rättegången, som iklädd rättvisans klassiska krullperuk svävar ovanför en tunn flicka med FNL-märke på rockslaget i en tunnelbanevagn. Och i ”Happy Boys” från 1974 målar hon fyra herrar i slips och överrock som stormar mot framtiden. I en av dem ha många tyckt sig se Carl Bildt – som ju nätt och jämnt hade lämnat studentpolitiken vid den tiden.

– Men Birgit målade typer, och Carl Bildt är ju väldigt lik sin typ, säger Mikael Nyberg.

Birgit Ståhl - Nyberg målade gärna i stora format och tog med stor lust och glädje sig an uppdraget att smycka Akallas tunnelbane-station. Dit gjorde hon sex stora keramiska bilder som skildrade mäns och kvinnors liv i Sverige – arbete och fritid, ideal och verklighet.

Hon återvände ofta hem till Hammerdal i sin konst. Hon målade vemodiga bilder av öde hus och avfolkade byar, men också färgstarka minnen från barndomen då arbetarrörelsen växte fram och kulturen frodades i ordenshus och fackföreningslokaler.

Birgit Ståhl-Nyberg räknas, tillsammans med sina delvis samtida jämtländska ”systrar” Berta Hansson och Ingegerd Möller, till länets allra största konstnärer. Berta Hanssons konst såg vi häromveckan på Ahlbergshallen, Ingegerd Möllers visas på Jamtli till och med den 23 maj.

Och i morgon öppnar utställningen med Birgit Ståhl-Nybergs konst på Galleri Bolin. Missa inte den – ni har två veckor på er.

Mer läsning

Annons