Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Birger Ekerlid: Upp till kamp och försvar för Fredrik Reinfeldt

Lever vi för att arbeta eller arbetar vi för att leva? Denna filosofiska fråga har antagligen ett oändligt antal svar beroende på ålder, arbete och livssituation.

Själv är jag benägen att svara både – och. Frågan bränner dock till ordentligt när den ska konkretiseras till beslut och diskusson om pensionsålder. Ska vi arbeta tills vi är 65, 67 eller 75 år? Eller rent av till 55, vilket är eller har varit fallet i vissa yrkesgrupper?

Tanken är inte att förlänga pinan i tio år för alla som har tunga, monotona eller tråkiga arbeten.

Förre moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt retade upp många när han år 2012 sa att vi bör höja pensionsåldern till 75 år. Nu återkommer han i frågan i form av en rapport till Delegationen för senior arbetskraft.  Ledamöterna i delegationen skriver samtidigt i en debattartikel (DN 6/4 2019) att åldrarna 65-74 år behövs för att säkra välfärden. Framtidens pensioner är i fara.

De bygger sina argument kring Reinfeldts resonemang. Det är inte ofta jag har anledning att berömma den förre moderatledaren, men nu gör jag det. Han får hård kritik av många, men faktum är att han i rapporten för en nyanserad och resonerande diskussion som förtjänar att tas på allvar. Hans slutsats är att vi måste arbeta längre.

Tanken är inte att förlänga pinan i tio år för alla som har tunga, monotona eller tråkiga arbeten. Idén är i stället att förändra och anpassa arbetslivet till människans olika åldrar. Han vill uppmuntra till ständiga arbetsbyten och en livslång vidareutbildning. Det är säkert långt ifrån möjligt i alla yrken och på alla arbetsplatser, men ett mer flexibelt pensionssystem kan göra det möjligt för fler att stanna kvar i arbetslivet. På köpet kan vi ta till vara äldre människors erfarenhet på ett bättre sätt än i dag.

Den som skriver dessa rader är 71 år, två månader och två dagar gammal. Jag betraktar mig fortfarande som yrkesarbetande, om än i begränsad omfattning.

Är det realism eller visionär utopi? Bakgrunden är att dagens prognoser är både uppmuntrande och förfärande. Medellivslängden stiger kraftigt, vilket är positivt, men samtidigt ska allt fler dela på en krympande kaka som allt färre bidrar till att baka. Något måste göras när trycket ökar på välfärden. Enbart skattehöjningar räcker inte. Över oss hänger ett demografiskt problem som är lika påtagligt som klimathotet.

Om fler arbetar längre minimeras riskerna. Det handlar om att förändra både arbetsliv och attityder. Gränsen behöver nödvändigtvis inte gå vid 75, utan poängen måste vara att underlätta för människor att jobba längre.

Redan i dag fortsätter många att arbeta långt efter 65-årsstrecket. Den som skriver dessa rader är 71 år, två månader och två dagar gammal. Jag betraktar mig fortfarande som yrkesarbetande, om än i begränsad omfattning.

Jag är medveten om att jag har och har haft en priviligierad arbets- och hälsosituation, men det är något som jag i likhet med Fredrik Reinfeldt önskar att fler kunde få. Dagens system är kontraproduktivt eftersom det finns ett direkt arbetshinder vid 67 års ålder. Den gränsen måste bort.

Den mentala blockeringen att människor ska pensioneras senast vid 65 års ålder återspeglas även i sammansättningen i Sveriges riksdag; endast sex av 349 ledamöter är över 65 år. Den fördelningen är inte representativ för befolkningen i övrigt.

Reinfelt drar även slutsatsen att det inte räcker med att fler arbetar längre; Sverige och andra länder i Europa behöver invandring för att klara välfärden. ”I Europa är det fortsatt mest löften om att stänga gränser, begränsa fri rörlighet och framförallt minska möjligheterna till invandring som verkar vinna mest stöd… Denna politik kommer också ytterligare försämra möjligheterna till en god pension för de som jobbat klart”, konstaterar han.

Den förre moderatledaren håller hårt på principen att inte kommentera sina efterträdares politik, men här riktar han indirekt en svidande kritik mot sitt parti. Skuggan faller över fler partier.

Politikerna i Sveriges riksdag gör emellertid klokt i att ta till sig rapportens och delegationens alarmerande analys av den sviktande välfärd som väntar om allt färre arbetar. Det tar lång tid att reformera pensionssystemet, men arbetet måste börja nu.

Birger Ekerlid