Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birger Ekerlid: Retoriken i politiken

Annons

Den årliga Almedalsveckan – politikernas julimarknad – väcker alltid stor uppmärksamhet. Partiledarnas tal recenseras och analyseras in i minsta detalj.

Jag avstår från att kommentera årets upplaga av det enkla skälet att dessa rader skrivs innan Almedalsveckan ens har startat. Det vore förmätet att recensera talen i förväg, även om de ibland kan vara förutsägbara. Däremot ska jag resonera lite generellt kring talens tillkomst och betydelse utifrån en intressant, innehållsrik och välskriven bok.

Den svenske politiker som tidigast var medveten om retorikens slagkraft var Olof Palme, som för övrigt tydligt förknippas med just Almedalsveckan.

Vem skriver talen, hur förbereder sig partiledarna och kan talskrivarna påverka politikens inriktning? De frågorna tar Hans Gunnarsson och Staffan Thulin upp i boken Talskrivarna – om retoriken i politiken (Carlssons förlag, 2017). De har intervjuat talskrivare och före detta partiledare och analyserar talen utifrån den retoriska verktygslåda som har sina rötter i antiken och som fortfarande fungerar. De flesta svenska politiker säger sig dock inte ha studerat läran om talekonsten, men det hindrar inte att de flitigt använder de mer än två tusen år gamla knepen.

Den svenske politiker som tidigast var medveten om retorikens slagkraft var Olof Palme, som för övrigt tydligt förknippas med just Almedalsveckan.

Han hade på 1940-talet studerat i USA och imponerades av den tuffa amerikanska debattstilen. I boken beskriver författarna hur Palmes känsloladdade tal vitaliserade den svenska politiska debatten. Många blev också provocerade, vilket har bidragit till att synen på Palmes politiska gärning är tudelad.

Ledande politiker har sällan tid att själva skriva sina tal. De flesta omger sig av en eller flera talskrivare, som tar fram underlag, skriver utkast och föreslår formuleringar. Förr talade man om Tage Erlanders respektive Olof Palmes ”pojkar”.

Numera är det inte bara pojkar som skriver, men oavsett kön är det alltid talaren som äger talet och som står för den slutliga utformningen. I boken ges många dråpliga exempel på hur talskrivarna har jobbat och slitit med ett manuskript bara för att upptäcka att deras uppdragsgivare slutligen håller ett helt annat tal!

Tal som liknar innantilläsning tenderar att bli tråkiga. Rutinerade politiker vill ge ett ledigt intryck. För många innebär det att de har förberett sig in i minsta detalj.

En annan fråga är om talskrivarna påverkar sakpolitiken. För att systemet med talskrivare ska fungera krävs ett stort mått av värdegemenskap mellan talaren och skrivarna och att de släpps in i politikens innersta rum. Det är inte samma sak som att medarbetarna styr politikens innehåll, långt ifrån, men det finns tydliga exempel även på det. Donald Trump torde knappast ha nått presidentposten om han inte hade anlitat och även styrts av personer med en klart retorisk och extrem högerpopulistisk agenda.

De amerikanska presidenter som inte gillade talskrivare har inte varit särskilt lyckosamma. Dit hör Jimmy Carter och George Bush. De höll talskrivarna på distans och såg på dem som något som katten hade släpat in. Den lysande talaren Barack Obama hyllade däremot sin grupp av talskrivare offentligt.

Ska talaren hålla sig till manuskript eller inte? Tal som liknar innantilläsning tenderar att bli tråkiga. Rutinerade politiker vill ge ett ledigt intryck. För många innebär det att de har förberett sig in i minsta detalj. Den erkänt skicklige talaren Göran Persson ägnade till exempel mycket tid åt träning inför viktiga tal. Han har berättat att han brukar öva sig genom att tala högt i bilen under körning. När själva talet ska hållas räcker det för honom med några få stödord.

Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt hör också till de manuslösas skara. Fördelen är att de samtidigt kan läsa in publikens reaktioner och anpassa talet efter detta. Med lång erfarenhet i ryggen är det lättare att tala fritt. Reinfeldts numera bevingade ord ”öppna era hjärtan” var enligt boken en ren improvisation. Göran Perssons berömda sentens ”Den som är satt i skuld är icke fri” var däremot välplanerad och låter som ett eko av den predikotradition som Persson bekänner sig till.

Carl Bildt hade talskrivare, men han skrev gärna sina tal själv utan större inblandning av andra. Uttrycket ”rödgrön röra” myntade han i samband med en debatt inför valet 1994.

Winston Churchill, en av världens mest berömda och citerade talare, skrev alltid sina manus själv. John F Kennedy höll sig mestadels till en enda talskrivare, men hans ”Ich bin ein Berliner” var ett eget stundens infall som gjorde honom populär i Tyskland.

Nu är det andra tider. USA:s president vill bygga nya murar och Reinfeldts öppna hjärtan har stängts av hans efterträdare.

När Ronald Reagan besökte samma stad i slutet av 1980-talet uppmanade han Sovjets ledare Gorbatjov att riva Berlinmuren: ”Tear down this wall!” Reagans medarbetare anade att de amerikanska diplomaterna skulle stryka det uttalandet, så internt hemlighöll talskrivarna just den meningen ända fram till dess att det var dags för Reagan att yttra de bevingade orden.

Nu är det andra tider. USA:s president vill bygga nya murar och Reinfeldts öppna hjärtan har stängts av hans efterträdare.

Presidenter och partiledare går, men retoriken består. Det är den enkla och självklara slutsats man kan dra av den underhållande boken om talekonstens betydelse i politiken och Almedalen.

Birger Ekerlid

Annons