Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Birger Ekerlid: Några minnen från en tidning som fyller 95 år

Annons

Det var den första augusti 1977. Jag stegade in på Länstidningens lokalredaktion i Hammarstrand för att efterträda Conrad ”Conce” Magnusson som lokalredaktör.

I det första rummet fanns expeditionen. Bakom en stor pulpet tog kontoristen emot besökare som med jämna mellanrum droppade in från Centralgatan. Oftast gällde det annonser eller prenumerationer, men den öppna dörren mot gatan utgjorde en fin och naturlig kontaktyta gentemot läsarna och en god grund för värdefulla redaktionella tips.

Redaktörsrummet längre in var ett litet och trångt kyffe med endast en besöksstol. Den var överlastad upp till taket med gamla tidningar, kommunprotokoll och andra pappersluntor som förekom på en redaktion.

De maskinskrivna artiklarna skickades via en uråldrig och bullrande fax, som bara accepterade ett papper åt gången.

När Conce hade röjt undan ”arkivet” dök det upp en kokplatta, som visade sig fungera. Vi drack kaffe och inledde en månads äventyr runt om i Östjämtland med nyblivne pensionären Conce som utmärkt handledare och vägvisare.

Det visade sig att han hade börjat medarbeta i Länstidningen redan 1932. Han hade alltså träffat och samarbetat med personer som hade varit med om att starta tidningen! Det var ett hisnande perspektiv. Conce blev för mig en viktig länk till tidningens födelse, barndom och brokiga historia.

Jämfört med dagens teknik var lokalredaktionens utrustning tämligen primitiv. De maskinskrivna artiklarna skickades via en uråldrig och bullrande fax, som bara accepterade ett papper åt gången. Att skicka manus via den apparaten var en tidsödande och påfrestande sysselsättning trots att fax på den tiden ansågs vara ett modernt hjälpmedel.

Ännu krångligare var det med fotot. För att få iväg bilder gällde det att skicka filmrullen med postbussen som avgick till Östersund kl. 14.35. Efter det klockslaget fick det alltså inte hända så mycket fotomässigt. Alternativet var att sätta sig i bilen och köra de tio milen till stan.

Efter hand skedde förbättringar som underlättade bevakningen, men i slutet av 1970-talet var vi fortfarande ljusår från dagens ögonblicksteknik.

Samtidigt hade vi en standard som pionjärerna på 1920-talet aldrig kunde drömma om. Men artiklar blev det, både 1924 och på 1970-talet, både med och utan foto.

Under de sista decennierna under 1900-talet fanns verkligen resurser att finkamma kommunerna i jakten på nyheter och reportage. Med tanke på den bemanning tidningarna har i dag förefaller det otroligt att det fanns fyra fasta journalisttjänster vid LT och ÖP enbart för att bevaka Östjämtland. Därtill fanns ett antal frilansare och rapportörer. Ibland gjorde Sundsvalls Tidning inbrytningar och 1977 startade lokalradion.

Tidningen var en del av människors kollektiva minne och mentala landskap.

Vi hade väl inga jättestora scoop och bidrog inte till några samhällsomstörtande avslöjanden, men det fanns en kontinuitet i den lokala bevakningen som underlättade för läsarna att engagera sig i samhällsfrågorna. Lite högtidligt kan man beskriva det som att tidningen var en del av människors kollektiva minne och mentala landskap.

Å andra sidan innebar det att vi ofta fick kritik, ty trots de goda resurserna kunde vi inte vara med överallt. Det fanns alltid händelser som vi till mångas besvikelser var tvungna att välja bort. Ibland blev folk förbannade, med eller utan rätt. I vilket fall som helst var det ett tecken på det enorma engagemang som fanns för den lokala tidningen. Nu finns så många kanaler för nyheter och kommentarer, så jag kan inte svara på frågan om den sortens läsarintresse finns kvar i dag.

Efter mina år som lokalredaktör har jag haft förmånen att under många år medarbeta i Länstidningen i en rad andra roller: som ledarskribent, krönikör, styrelseledamot, chefredaktör, ansvarig utgivare och frilansare. Livet med Länstidningen har bjudit på fantastiskt spännande möten och åtskilliga intressanta upplevelser i både med- och motgång; det fanns gott om dramatik redan på 1920-talet och den har knappast avtagit med åren.

Vad det har inneburit rent konkret under den tid jag kan överblicka är emellertid en annan historia. Jag är glad och tacksam över att ha fått vara med på en del av färden i den fascinerande berg- och dalbana som tidningsutgivning innebär.

Det som återstår för min del är att gratulera Länstidningen till de 95 åren och önska all lycka till i framtiden!