Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birger Ekerlid: Länstidningen fyller 95 år i ett nytt stort teknikskifte

Annons

När Länstidningen fyller 95 år ger det anledning till några reflektioner.

Det har nämligen hänt en del på tidningsmarknaden sedan den lilla fyrsidiga uppstickaren i länet började komma ut två gånger i veckan, på tisdagar och fredagar. Först tre år senare, 1927, blev tidningen daglig.

När LT startade fanns redan fyra andra tidningar med Östersund som utgivningsort. Konkurrensen om läsare och annonsörer var stenhård redan på den tiden. Sedan dess har förutsättningarna för tidningsutgivning påverkats av enorma förändringar när det gäller marknadens utveckling och journalistikens inriktning. Den största revolutionen gäller tekniken; modern kommunikationsteknik är på gott och ont på väg att stöpa om samhället på ett sätt som vi ännu bara kan ana konturerna av.

I den tänkvärda och intressanta boken Trådarna i väven (Norstedts förlag) erinrar journalisten och författaren Maja Hagerman om den stora betydelse som den fria pressen generellt hade under 1800-talet. När Jemtlands Tidning startade år 1845 skrev redaktören att länets innevånare behövde ett ”föreningsmedel”. Tanken var att ”… upprätta ett slags frimodigt samtal, en offentlighet bortom auktoriteterna, bortom prästens predikningar och överhetens ordergivning”.

De lokala och regionala tidningarna var inte enbart en förutsättning för det demokratiska genombrottet, de fungerade också som ett sammanhållande kitt i samhället. Hagerman använder begrepp som ”det mentala landskapet” och ”det kollektiva minnet” för att beskriva den roll som tidningarna hade och fortfarande i viss utsträckning har.

När Länstidningen och andra arbetartidningar startade i slutet av 1800-och början av 1900-talet skedde även det i opposition mot den rådande samhällsordningen. Drivkraften var att det socialdemokratiska partiet behövde en ”god och billig valagitator” för arbetare och bönder. Nyhetsförmedling, opinionsbildning och ren nöjesläsning var länge det kitt som förenade tidningar av skilda politiska uppfattningar.

Den nya tekniken har emellertid uppenbara avigsidor. Det gäller inte bara nätets sårbarhet, problemen med integritet och dess beroendeframkallande funktion.

Frågan är vad som händer i dag när vi med Hagermans ord kan kommunicera spontant och anonymt med hela världen hela tiden?

Fördelarna med detta stora teknikskifte är lätta att inse. Internet och sociala medier innebär fantastiska möjligheter när det gäller kommunikation och tillgång till information. Människor kan göra sig hörda, bilda grupper och delta i diskussionen på ett helt annat sätt än tidigare. Rätt utnyttjat är internet ett verktyg i demokratins tjänst. Och vardagen blir enklare, så länge teknikkrångel inte ställer till det.

Den nya tekniken har emellertid uppenbara avigsidor. Det gäller inte bara nätets sårbarhet, problemen med integritet och dess beroendeframkallande funktion.

Vi vet att denna plattform dessutom översköljs av hatets retorik och att anonyma trollfabriker kan påverka politikens inriktning. Den internationella högerpopulismen hade inte varit möjlig utan retoriskt understöd på nätet av ledande politiker som med uppenbara lögner anklagar traditionella medier för att sprida falska nyheter. Det demokratiska samtalet brutaliseras och fragmentiseras. Snabba klick står i vägen för faktaredovisning och sakupplysning.

Denna trista utveckling pågår samtidigt som den traditionella pressen har ekonomiska svårigheter, till stor del på grund av just nätets ekonomiska dominans. Lokalredaktioner försvinner och stora delar av Sverige saknar kontinuerlig och professionell bevakning.

I stället bildas lokala Facebook-grupper, men där ställs ortens makthavare inte till svars på samma sätt som i traditionella medier. ”Och när sociala medier ersätter journalistik förstärks bilden av ett folk som blivit övergivet av sina eliter”, skriver Maja Hagerman insiktsfullt.

Den traditionella pressen har länge haft svårt att förhålla sig till omställningen på mediemarknaden. De försvunna intäkterna har lett till hårda neddragningar. När Länstidningen blev daglig år 1927 hade företaget tolv fast anställda. Under framgångsåren på 1980-talet var antalet uppe i 150 för att i dag åter vara nere på ungefär samma nivå som för 95 år sedan.

”Papperstidningen är långt ifrån så död som förutspåddes i början av 2000-talet! Det är vittnesbörd som Länstidningen kan ha med sig i 95-årsfirandet.”

Behovet av journalistisk bevakning är dock inte mindre i dag. De positiva tecken som finns är att tidningarna börjar hitta andra metoder för att finansiera sin utgivning och att de har en viktig roll i nyhetsflödet på nätet.

Och papperstidningen är långt ifrån så död som förutspåddes i början av 2000-talet! Det är vittnesbörd som Länstidningen kan ha med sig i 95-årsfirandet.

Birger Ekerlid

Annons