Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bildextra: Bluesfestivalen - jämnare än på många år

Artister: Eddie Clearwater (US), Rita Engedalen (NO), Frida & the Coolants (SE), Kingbees (SE), Good Stuff (Z), Joe Nolan (CAN)

Storsjöteatern och Tältscenen på Stortorget

(Lördag)

Annons

Bluesfestivalen årgång 2013 kan man nu lägga till historien. Det blev en bra festival, även i år. En festival som innehöll allt. Det var bluesmusik, dans, allsång, hyllningar, genomklappningar, varm korv på älg, country, rock, dragspel, gitarrer, starka röster, viskande röster samt gott kaffe.

Man kan sammanfatta Bluesfestivalen som en händelserik upplevelse.

Under lördagen var det betydligt färre östersundare som valt att spendera kvällen på Storsjöteatern. Men det gjorde inte upplevelsen sämre.

Kingbees gav en stabil spelning med sitt rockabilly stuk. Joe Nolan revanscherade sig från fredagens mer spretiga spelning till en stundtals fantastisk njutbar stund.

Som gäst hade Joe Nolan även Ellen Sundberg. En tjej som det händer väldigt mycket om just nu. Nyligen hemkommen från Nashville, så fick hon vara med i SVTs GoKväll. Och hastigt och lustigt fick hon fara hem och gästa Bluesfestivalen. Vilket gav Joe Nolans spelning lite extra guldglans. Framför allt i Ellens egna "Blind" och i Joe Nolans "Somebody Call The Cops". Nolans historier hittade rätt, under lördagen. Han nådde fram till oss i publiken med sina historier om "Paul Number 2" eller "Slow Me Down".

Norska Rita Engedalen drog inte riktigt fullt tält när hon klev upp på scenen. Men inte verkade hon bry sig nämnvärt om det. Hon drog i gång ett sagolik Creedence Clearwater Revival-gung från start. Och hon drog sig inte för att spela blues, slow blues eller Rock ´n Roll. Att en av förebilderna heter Wanda Jackson märktes framför allt i covern av hennes "Mean Mean Man".

Frida & The Coolants blev en brytpunkt i programmet. Med sina rötter i Kiruna gjorde de amerikansk countryrock till något väldig relevant för oss här uppe i norra Sverige. Så som "This Could Be The Beginning Of The End Of Something Good", från deras senaste platta "Wild Hearted Diamond" från tidigare i år. Frida Snell själv har en klar och skör röst, som är lika trollbindande som när hon gjorde covern på Smashing Pumpkins "Bullet With Butterfly Wings" för ett tiotal år sedan. Hon framställer sig allt mer som en begåvad artist någonstans i gränslandet mellan Loretta Lynn och Jackie DeShannon. Och det visade hon under lördagskvällen. Mellansnacket var också så där norrländskt truligt och småroligt. Som "Nu är det för bra stämning. Bäst vi coolar ner oss...". '

Johan Eliasson och hans projekt Good Stuff gjorde en smått succé inne på studioscenen. Med sitt råa, blytunga sound trollband de sin publik så pass att folk nästan glömde bort Eddie Clearwater.

Eddie Clearwater fick avsluta årets bluesfestival och det gjorde han galant. Med en glittrande röd kavaj och fjäderbuske på skallen tågade han in strax efter hans band värmt upp publiken med en makalöst tung version av "Sweet Home Chicago": Eddie verkade vara på ett mycket gott humör och bländade oss med sin charm, gitarr och fantastiskt skrovliga bluesröst.

Som direkt hämtat i från deltat.

Mitt helhetsintryck av Bluesfestivalen 2013 var att det var mycket lyckat. Kanske kunde man ha försökt att dela The Temperance Movement med Canned Heat, men nu blev det som det blev. Och det fungerade ändå. I det stora hela var det i år en mycket jämn och intressant. Frågan är vad de ska hitta på tills nästa år. Vi gnuggar händerna redan nu.