Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Betongromantik och dansant allvar

/
  • Florence Valentin bjöd på oväsen och dans på fredagens Club Corazon.  Foto: Mattias Pettersson

Tidsenlig kravallstaketspoppunk strålade ut från Storsjöteaterns studioscen under fredagsnatten. Florence Valentin hade kommit för att lätta sitt hjärta på Club Corazon.

Annons

Året är 2009, bara några veckor innan ännu ett decennium ska läggas upp på obduktionsbordet och skärskådas sönder och samman. Luften skälver av rasism, missnöje och rädsla. Rädsla för att gå ut på natten, för att förlora sitt jobb och för att drabbas av en dödlig influensa.

Ändå är det en ovan känsla som infinner sig när Love Antell ställer sig på scenen och sjunger om stenkastning, kravaller och brinnande bilar. Mellan Göteborgskravallerna 2001 och stenkastningen mot stadsbussar 2009 har ett nytt land växt upp.

Med det även nya känslor; ny frustration och ny romantik. ”8 och 5” är bara en av låtarna som tecknar strukturen av George Orwells ”1984” över dagens Sverige.

Att stämpla Florence Valentin som ett protestband är kanske att gå lite över gränsen, för texterna är inte hela kakan man får. Det blir ganska snabbt in i konserten klart för publiken att det här är poppunk att dansa till, med gitarrer som skär sig in genom öronen och trummor som slår hårt mot kroppen. Måhända en oangenäm beskrivning, men en angenäm upplevelse.

– Det är skönt att vara här och vara nykter för en gångs skull, vi får se hur länge det varar, säger Antell och skämtar om sitt besök på Yrans efterfest i samma lokal.

Den entusiastiska publiken sjunger helhjärtat med om att gå direkt från socialen till systemet och det blir andäktigt tyst när Antell tar upp Jörg Haiders död i låten ”Bilen brinner”. Men allra bäst är ändå ”Mellan krigen” som sammanfattar att Antells värld är en av sympati:

”Längst bort på linjen står komplexen i grå betong

Där ingen arkitekt vill se sina ungar växa upp

Vi bygger broar till kontinenten

Men här finns stadsdelar som aldrig möts

Ikväll vill jag vara vän med dej”

Antells humor att jämföra Muddy Waters och Povel Ramels olika sätt att spela blues är bara ett av flera guldkorn under kvällens konsert.

Ingen annan i Sverige tar, som Florence Valentin, upp samhällsproblemen lika rakryggat inför en glatt dansande och välfylld popklubb. Musikalisk perfektion står åt sidan när trumset rivs och gitarrer lämnas gnyende kvar på scen, och kvar är känslan av eftertanke över samhällets mörka sidor.

Mer läsning

Annons