Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Berörande dramatisering av Kerstin Thorvalls roman

Recension

Annons

Fyra kroppar, fyra röster, fyra skådespelare. Det finns en avskalad enkelhet och samtidigt en exakt och omsorgsfull detaljrikedom i Åsa Ekbergs uppsättning av När man skjuter arbetare. Det är ett samarbete mellan två länsteatrar som nu går in i en ny turnésväng i Jämtland och Härjedalen efter en spelperiod i Västernorrland. Uppsättningen är en dramatisering av Kerstin Thorvalls självbiografiska roman och berättar hennes föräldrars historia och hennes egen början. Hennes mamma kom från Lövberga, norr om Strömsund där pjäsen också hade premiär tidigare i höst. Kerstin, i fiktionen döpt till Signe, växte upp i Sollefteå där familjen bodde vid tiden för skotten mot arbetare i Ådalen 1931 – därav titeln. Den konflikten, mellan arbetare och besuttna är också en tydlig tematik här, i det stora och det lilla. Skogshuggardottern Hilma utbildar sig till lärare. När hon ska tillträda sin första tjänst hemma i Lövberga träffar hon Sigfrid. Kärlek uppstår. Han är en läroverksadjunkt från en prästfamilj söderifrån, varm och kärleksfull men också med en historia av psykisk sjukdom, vilket vid den tiden kunde vara ett hinder för giftermål. Familjen skyndar på bröllopet. Brudnatten blir blodig men för Hilma är det ändå självklart att stanna hos Sigfrid. Det blir en studie i omfördelning av skuld och ansvar. Sigfrid, som kommer från en högre samhällsklass, sympatiserar med de strejkande arbetarna. Men hans åsikter frontalkrockar med hans faktiska handlingar i familjen där Hilma, från arbetarklassen offrar sig själv för att se efter honom och barnet. Ansvaret som Hilma axlar för att kunna hålla ihop sin nya familj har ett högt pris, glädjen i henne stelnar.Ulla Dahlströms rum av ljusa björkar tecknar en bild av deras ljusa början. Den fysiska scenografin kompletteras av en ljudvärld som byggs upp av skådespelarnas ljudhärmande röster och rörelser, av pappersprassel och skedars klirr i tunna kaffekoppar. Det är en mycket berörande och tänkvärd uppsättning där bilden av hur de fyra skådespelarnas sångröster flätas in i varandra i tidstypiska sånger också blir en bild av hur föreställningen spelas fram. Samstämmigt och flerstämmigt, i röst och rörelse.