Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättelsen om Allan Edwall

/
  • Johan Erlandsson har skrivit den biografi han själv skulle ha velat läsa när han började intressera sig för Allan Edwall.  Foto: Erik Wiklund

”Då kan man lika gärna kittla varandra” är Johan Erlandssons nyutkomna biografi om Allan Edwall. Det är berättelsen om en mycket älskad skådespelare och människa. Men också om en komplicerad person som inte alltid levde upp till vår idealbild av honom.

Annons

Det var visorna som satte Johan Erlandsson på spåret. Några år efter Allan Edwalls död upptäckte han de underfundiga, vänsterorienterade texterna som Allan skrev och började framföra på åttiotalet.

Som många andra i sin generation förknippade Johan Erlandsson Allan Edwall med rollen som Emils pappa. Visorna representerade en annan sida av Allan. Johan, som till vardags arbetar på tidningen Kommunalarbetaren, blev nyfiken och tänkte att det vore intressant att läsa en biografi om honom.

– Men det fanns ingen. Så då skrev jag en själv.

Allan Edwall var populär och älskad. Johan upptäckte att det inte var helt lätt att ta sig förbi den lite idealiserade bilden av honom, för att komma närmare sanningen.

– Påfallande många har berättat om hur sympatisk han var. Det var han säkert också, men när man talar om någon som är död har man en tendens att lyfta fram det positiva.

Johan Erlandsson beskriver Allan som en komplex människa. Allan som var snäll och godhjärtad, Allan som var en fantastisk skådespelare och mycket givande att arbeta med, men också Allan som var en frånvarande förälder, som levde för teatern. Allan som hade ett häftigt temperament.

– Han kunde få vredesutbrott för småsaker, som att någon råkat snudda vid hans bil.

Men det bestående intrycket Allan Edwall lämnat hos Johan är att han brann för skådespeleriet.

– En vanlig arbetsdag för honom kunde börja med repetitioner på morgonen, filminspelning på eftermiddagen och föreställning på kvällen. Arbete från nio till tolv, han levde för yrket.

En gång om året ända fram till 1997, året då Allan Edwall dog, kom han tillbaka till barndomens Hissmofors och gjorde en spelning på Folkets Hus.

– Trots att han lämnade Jämtland när han var ung fanns det jämtländska alltid med honom. Jag är säker på det var viktigt för honom.

Mer läsning

Annons