Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Berättelse som lämnar många frågor

Premiär: 29 november 2013 Bio Regina

Regi: Linda Västrik

Speltid: 1 timme 44 minuter

Censur: 15 år

Annons

Aka-folket lever i Kongo-bäckenets regnskog, i vad som sedan 1960-talet är landet Kongo-Brazzaville. Men myterna som formar deras världsbild tar sin början med den värld de helt enkelt kallar "skogen" och deras liv är knutet till den. I Linda Västriks dokumentär "De dansande andarnas skog" får biobesökaren en inblick i hur det livet ser ut. Hon följer vardagen i en djungelby, skildrar innevånarnas arbete och samliv och lär sig om de föreställningar med vilka de förklarar livet.

Det är ett liv som hotas av Kongo Brazzavilles stat som tillsammans med multinationella företag vill avverka djungeln och som styrs av det slavlika förhållande som aka-folket har till den kongolesiska befolkningen.

Mot bakgrund av den debatt kring representation som rasat på svenska kultursidor ter sig filmprojektet vågat. Med vilken rätt framför den svenska filmaren Linda Västrik aka-folkets berättelse? Samtidigt - vem skulle annars göra det? Det är en fråga man kan vrida och vända på i all oändlighet, men bara någon kvart in i filmen känns den irrelevant.

Västrik fokuserar på den stora vardagliga dramatik som utgör människans villkor, oavsett om hon bor i en djungelby eller i en högteknologisk metropol. Här skildras längtan efter barn, sorg och skuld när ett spädbarn dör och de äldres förhoppningar om att de yngre skall kunna göra mer av livet än de själva har förmått.

Bitvis är filmen briljant och ensam i biomörkret hinns jag upp av Gunnar Ekelöfs strof om den människans ensamhet och vägen till gemenskap: "det som är botten i dig är botten också i andra". Våra myter och förklaringsmodeller är andra än aka-folkets, men längtan, kärleken och sorgen delar vi alla.

Att Linda Västvik uppehåller sig nästan uteslutande vid de vardagliga berättelserna är naturligtvis ett medvetet val, men det är ett val som skapar problem för hennes film. Som biobesökare lämnas jag med många frågor. Vilka är de krafter som hotar aka-folkets kultur? Hur ser deras framtid ut?

En tydligare ramberättelse hade kanske stört de finkänsliga vardagsskildringarna, men den hade behövts för att sätta Västriks berättande i ett sammanhang.