Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bennerman om karriären, livet i Östersund och att bli pappa

Doremus Bennerman går snart in på sitt 19:e år i Sverige. Kanske är han lyckligare än någonsin. I så fall är det för att han blivit pappa.
– Jag är lycklig, men det är jag alltid, säger Doremus.

Annons

När vi träffas är det USA:s nationaldag, 4 juli. Dagen efter fyller Doremus 42 år. Mycket att fira alltså.

Är du mer amerikan nu när du bor utanför USA?

– Vilken svår fråga... jag vet inte. I huvudet är jag fortfarande amerikan. Jag lever efter deras tidszon. Jag går och lägger mig vid två-tretiden på natten.

Då får du bara fem-sex timmars sömn!

– Ja, men jag är glad om jag får fem timmar.

Eftersom han och hustrun Veronica äger två blomsterbutiker i Östersund går det inte att ha sovmorgon. Att driva blomsterbutiker är en hård syssla som kräver tid och engagemang.

– Det är tufft eftersom vi inte hade någon erfarenhet när vi tog över butiken.

Doremus berättar att det är Veronica som är bossen på jobbet. En ovan roll för den förre basketguarden.

– När jag spelade basket brukade mycket ansvar läggas på mig. Jag skulle ta det sista skottet. Här (i butiken) är jag längst ifrån det "sista skottet". Här sitter jag på bänken. Min roll är att vara lagspelare, men jag trivs.

Det märks. Doremus lyser av harmoni. Kanske beror det också på att han blivit pappa.

25 februari föddes parets första barn, sonen Trai. Han har snabbt intagit huvudrollen i familjen. Det är han som numera tar det "sista skottet".

Hur stort är det att bli förälder?

– Självklart är det stort, men det är svårt att förklara. Trai är så lättsam. Han äter, sover och ler hela tiden. Han är så glad. Han kan till och med fokusera blicken trots att han är så liten. Han har inte testat vårt tålamod än.

Lille Trai är anledningen till att hans farmor, Doremus mamma, kommer till Östersund senare i juli. Det blir den första gången hon kommer till Sverige.

– Hon och en av mina kusiner kommer hit i tio dagar. Men mamma kommer inte hit för min skull. Hon vill se Trai, säger Doremus och ler.

Föräldrarskapet kommer förstås att förändra Doremus för gott.

– Trai kommer först i allt. Alla beslut måste tas med honom som utgångspunkt.

Troligen är det också bara sonen som kan ta Doremus tillbaka till basketen. Efter det tillfälliga inhoppet som coach för Jämtland Basket 2012 (tillsammans med Mathias Eckhoff och Peter Johansson) har amerikanen stängt alla dörrar för comeback i klubben.

– "Pecka" ringer ibland och frågar mig om råd. Annars har jag inga uppdrag. Basket är ute ur bilden.

Har du ingen hunger längre av att jobba inom basket?

– Nej. Kanske kommer den tillbaka om Trai börjar spela... alltså, basket är fortfarande mitt liv, men nu är det andra saker som gäller.

Livet har verkligen tagit en oväntad utveckling sedan den där höstdagen 1995 då Doremus landade i Östersund. Då handlade livet bara om basket. Om NBA eller att bli proffs i Europa.

– Det är galet. När jag kom hit första gången blev jag hembjuden på middag till Göran Jonsson (dåvarande ordföranden i Jämtland Basket). I dag har jag fått en karriär, en fru, en son och ett hus i Östersund. Dessutom bor jag nästan granne med Göran. Det är otroligt vilka följder som ett litet beslut kan få.

Om Doremus hade tackat nej till John Dieckelmans erbjudande sommaren 1995 skulle Sverige kanske bara varit ett okänt namn för honom. Då hade det kanske blivit NBA i stället.

Den då 21-årige amerikanen var en av de hetare talangerna i USA och inbjöds till provspel hos fyra NBA-klubbar. Golden State, Indiana Pacers, Millwauke och Charlotte.

– Det var närmast med Golden State. Jag gillade också det laget mest.

Sommaren efteråt, 1996, kom nya möjligheter att gå till NBA. Efter några try outs föll dock valet på Sverige – och Jämtland igen.

Är det här i Östersund som du vill tillbringa resten av ditt liv?

– Ja, men det finns alltid en chans att vi flyttar till USA. Där finns de flesta möjligheterna. Annars blir det Östersund, såvida jag inte vaknar upp och det är samma hemska väder som det var i midsommar...

Doremus grimaserar. Dåligt väder gör honom på dåligt humör.

Annars verkar du vara lycklig – är det så?

– Ja, men jag är alltid lycklig. Jag är tacksam och glad över det liv jag fått.

Doremus drar en parallell. När han och Veronica satt och titta i en katalog över drömsemestrar, upptäckte de en intressant sak.

– Sex av de tio bästa resmålen var platser där jag hade bott och spelat basket. Till exempel Rom, Milano, Bologna, Kreta, Alicante. Det visar att jag har haft tur.