Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bekännelser från en curlingmatte

Annons

Y Det är lika bra att erkänna. Jag är en curlingmatte. Jag sopar banan framför våra två katter, Cicero och Smilla så att de små liven kan trampa omkring utan att stöta på några problem. Jag köper dyra räkor, bär maten till Smilla där hon ligger och väntar i sin korg, bäddar och plockar, gullar och putsar och inser att det går till överdrift ibland. Eller jämt.

Fast det finns en curlinghusse också. Dubbelt upp, alltså.

Vi har lyckats med att uppfostra våra katter, de är rentav riktigt lydiga, men jag har så småningom insett att båda två överlistar oss när vi minst anar det.

Cicero har, så innekatt han är, en längtan att få vara ute på gården. Den visar han genom att sträcka ut sig på hallmattan och skrika i högan sky, halvtimmesvis.

Vi hutar åt honom och ryter åt honom, men det bekommer honom inte ett skvatt. Ibland sprutar jag vatten på honom med blomsprutan och då blir han tyst i 20 sekunder medan han fundersamt slickar på tassen. Sedan börjar det om igen tills husse inte orkar höra detta längre, utan tar på honom koppel och går ut.

Smilla säger aldrig något, vill inte gå ut i koppel och avskyr Ciceros spel för galleriet. Åtminstone ser hon oerhört föraktfull ut vid hans utbrott. Hon vill bara ligga ute på vår innätade balkong när det är mörkt och då äger hon hela gården.

Vid de tillfällena trampar Cicero omkring innanför öppningen och gnäller: ”Säj åt henne – jag har också rätt att vara där ute, hon är jämt så elak!”

Vi tycker båda att det är underbart att ha katter omkring oss. Det enda negativa är allt katthår. Tack och lov så släpper Cicero nästan ingenting alls, men Smilla är som en maskrosboll. Så fort vi bara nuddar vid henne så avger hon en sky av vita hår som sätter sig överallt. Eller rullar förbi på golvet i tussar som, tillsammans med det allestädes närvarande dammet, tenderar att vara i samma storlek som en basketboll. Nåja, en tennisboll, då.

– När de här är borta, så blir det inga fler katter i huset, sa jag en dag till sambon när jag hade gjort av med en hel klädvårdsrulle på ett par svarta byxor.

Han svarade inte ens. Han vet ...

Nu försöker jag låta bli att utvecklas till en curlingmormor. Undras hur det går. Z

Mer läsning

Annons