Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beatlesboxen – ett måste

/

De finns där för alltid. Nära mitt hjärta. Och den oefterhärmliga och odödliga låtskatten har sedan jag som överlycklig nioåring fick deras första album av mina föräldrar outtröttligt pulserat mot mina trumhinnor.

Annons

Det handlar naturligtvis om The Beatles och de 13 studioalbumen som startade med ”Please Please Me” 1963 och avslutades sju år senare med ”Let It Be”. Den minst sagt välnötta och ärrade vinylen som sedan länge står prydligt insorterad på Nisse-hyllan utgör helt klart grundbulten i min skivsamling.

Jag ska villigt erkänna att jag var klart tveksam om de sju inblandade ljudteknikernas remastrande i klassiska Abbey Road-studion i London skulle kunna innebära någon skillnad på det jag redan hade hört och vetat i årtionden. Om ni inte redan visste det så innebär remastra att man renar ett band från oönskade ljud, till skillnad från att remixa där man gör en egen tolkning av en låt.

Men en tre timmar lång genomgång av det digitala trolleriet fick mig att inse att jag hade näst intill generalfel.

Fingertoppskänsla när det gäller skruvandet på mixerbordets alla reglage har faktiskt inneburit en odiskutabel och solklar soundmässig kvalitetshöjning. Om man jämför med den tidigare utgivningen av hela Beatleskatalogen, för 22 år sedan, så är den i de flesta fall omvälvande.

Föregångaren led hårt av bristerna i ljudkvalitén, något som nästan var standard hos den första generationen av överföring till CD.

Alla dessa brister är nu åtgärdade och projektledaren Allan Rouse och hans mannar har helt klart lyckats med sitt uppsåt att inte förändra låtarna, utan bara få dem att klinga på det sätt som det en gång var tänkt. Man upptäcker till sin stora glädje saker i ljudbilden som man inte trodde fanns på originaltaperna.

Magin i Johns och Pauls röster har förstärkts, liksom stämsången med George som tredje länk. Att Harrisons gitarrlir alltid var en elegant smyckning blir också uppenbart gång på gång.

Känslomässigt är det faktiskt bara singelsamlingen, Past Masters Volume One, som vid första mötet känns som den inte har det där rätta remastrade lyftet.

Låter inte det mesta som på CD’n som släpptes redan 1988, eller...?

Men även där visar det sig att jag har fel när jag plockar fram förstlingen och gör en låt-för-låt-jämförelse.

Sitter du liksom jag på de 13 originalalbumen på vinyl som under total passion, men tyvärr med noll perspektiv på framtiden när det gäller varsam behandling, för länge, länge sedan passerat det så kallade mintstadiet när det gäller kvalité så är Stereo Box Set en bedövande bra uppdatering.

Allt är guld för en Beatlesaddict och jag bara garvar åt dem som fattar noll och fått för sig att Liverpoolkvartetten är överskattad. Själv blir jag, och garanterat ett antal tiotal miljoner till, bara totalt lycklig över den här helsnygga uppdateringen.

Mer läsning

Annons