Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre vara snäll giraff än ilsken varg

Annons

Jag blev utskälld i morse. Direkt när jag klev in på arbetsplatsen. Det var ju lite oväntat. Men jag råkade kliva rakt in i en annan människas stress. Och där råkade jag stå. Det passade ju ganska bra för då kunde den här stressade personen göra sig av med sin stress genom att skälla på mig. Jag var liksom en ventil. En soptunna. Det är absolut inte kul att vara en soptunna, särskilt inte direkt på morgonen när man fortfarande är lite hudlös och skör. Nattens vilda drömmar och närheten till ens innersta är fortfarande på ytan. Jag hade inget pansar på. ( Tja, det har jag väl noga taget aldrig på, men på morgonen är det särskilt mjukt, mitt skal. )

Jag reagerade med förvåning och önskan om att prata om saken. Det tyckte inte den stressade personen. Den försvann försvann iväg i en hiss och vägrade ta någon konflikt. Har ni tänk på vad effektivt det är? Att bara gå. Det är en gammal fin härskarteknik ( en bland många, vissa är ju mycket lömskare. Den här lite mer klassisk och rak. Jag ser inte dig, du finns inte. ) Man kan ju inte stå ensam och försöka kommunicera och lösa konflikter för sig själv. Så jag stod kvar, helt enkelt. Jag tänkte: han kommer nog tillbaka. Då ska vi lösa det här. Så kom han och en ganska fräsig dialog utspelade sig. Varför är du arg på mig? Fråga först, innan du skäller! Jag kanske redan har fixat det du är arg på. Både han och jag var ganska stressade vid det här laget. Vi lyckades i alla fall komma fram till en lösning av problemet. ( Jag körde lite härskarteknik tillbaka; fick sista ordet, och passade på att gå innan fler repliker utväxlades. ) Det kändes ju inte heller så bra. Men jag var ju hudlös, om ni minns….

Sen satte jag mig vid mitt skrivbord och tänkte. Såhär vill jag inte ha det på jobbet. Inte hemma heller, men i de nära relationerna svallar så heta känslor och där har man inget val. Vi är en familj. Vi måste igenom det svåra också. På jobbet däremot måste man skapa en kultur där man löser konflikter och hanterar sin stress på ett professionellt sätt. Jag skrev ett mail till den stressade personen och bad om ursäkt för att jag själv hade blivit aggressiv. Men att jag principiellt inte ville jobba på ett ställe där man kan använda varandra som sophinkar. Gör inte så igen. Han svarade fred.

Nå. Så var det ok mellan oss. Inget ont i magen, ingen liten tagg. Helt ok. Men jag har funderat ganska mycket på hur man skulle kunna göra bättre. Och så mindes jag Giraffspråket. Jag gick en föräldrakurs för tonårsföräldrar i Mentors regi för ett år sen. ( Det var en story i sig, det får vi prata om en annan gång. ) Men en sak som fastnade var metaforen gällandes giraffen contra vargen. Det här handlade om hur det kan vara bra att kommunicera med sina hormonstinna tonåringar och vilka fallgropar som finns ( till exempel att man blir en varg. )

Jo, såhär: giraffen har väldigt lång väg mellan hjärtat och hjärnan. Det tar en stund innan det kommer ut förhastade ord ur giraffens mun ( om den hade kunnat tala alltså. Ni får använda er fantasi här. ) Därför ska man alltid ta lite tid på sig, och tänka sig att man är en giraff i händelse av soptunnesyndromet; att någon plötsligt öser ur sig något man inte alls var beredd på. Om man minns sin giraffmetafor så är chansen större att den här konflikten löses på ett coolt sätt. ( Giraffer är också väldigt snälla får ni tänka på ).

Annars kan det tyvärr hända att man instinktivt kopplar på sin vargsida. Vargen är snabb, den har vassa tänder och är lite läskig. Den ska man försöka undvika. Både i kommunikationen med sina provocerande tonåringar. Och stressade kollegor. Så om vi bara tänker: mer giraff=mer kärlek. Så måste världen förbättras.