Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bardas Megafon imponerar

/
  • Malin Jungbäck, Ronny Evertsson, Stefan Åberg och Erik Persson gör en angelägen och mycket rolig föreställning med utgångspunkt i sina egna liv.  Foto: Henrik Flygare

”Jag älskar struktur” utropar Christel Lundblad med utsträckta armar. Hon spelar personal i en tvärtomdröm där de funktionshindrade är personal på gruppboendet och vice versa.

Annons

Ska den boende som brutit armen få åka på körläger eller inte? Johanna Balsjö är lysande i rollen som personalmötesordförande när de funktionshindrade spelar ”normala”. Hennes medlidsamma vickande med huvudet: ”Men lilla gumman, orkar du verkligen det?” är så talande. Precis som hela Megafon.

Igår kväll var det ett år minus en dag sedan Teater Bardas första uppsättning ”Dunderklumpen” hade premiär. I uppsättning nummer två har de medverkande utgått från sina egna liv. Jag blir djupt imponerad, road och berörd av ”Megafon”.

Den inblick man får i skådespelarnas livssituation är mycket värdefull: Här berättas om hur det är att ha sin vecka detaljplanerad av någon annan, om det absurda i att i första hand ses som diagnoser och inte som individer med tankar, drömmar, intressen och viljor.

Så mycket som borde vara så självklart men som inte är det. Självklara på scenen är däremot hela ensemblen. Det märks att de är trygga med sitt skådespeleri, sina texter och publiken. Allt är på riktigt, angeläget och viktigt.

Föreställningen är uppbyggd av kortare spelscener, dikter och koreografier. Särskilt berörd blir jag av dikterna. När Ronny Evertsson i rollen som Benjamin läser en dikt i formen av en bön säger det mycket: ”Gud gör så att Jenny får gå på restaurang med mig, som personer gör av vänskap, kärlek, värme och himmel blå”.

Det handlar om kärlek, drömmar om framtiden men också om ett komiskt förhållningssätt till de egna funktionshindren. När rollerna i inledningsscenen presenterar sig med namn och funktionshinder driver de verkliga diagnoserna iväg och blandas med påhittade. I en ”spik i foten-scen” slår fyra roller varandra i huvudet med sina funktionshinder på ett skönt respektlöst sätt. Vad är värst? Aspergers eller blindhet? Och om man är blind, borde man inte få be personalen slåss för ens räkning eftersom man själv inte kan?

Det händer att jag sneglar på klockan när teater går på tomgång. Igår kväll var det tvärtom. När fyrtio minuter gått och den energifyllda slutscenen tar vid kollar jag klockan och tänker: nej, är det slut, redan?

Mer läsning

Annons