Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barägare, florist, hemmaman – eller hotellägare i Jämtland?

Annons

De senaste veckorna har varit fyllda av arbete. Jag har varit på jobbet tidiga morgnar och kommit hem mitt i natten.

Många känner nog igen sig i situationen. Man jobbar mot en deadline och arbetet bara måste bli klart. Och hela tiden uppstår nya bränder som måste släckas. I mitt fall är det en stor direktsänd gala. Fotbollsgalan närmare bestämt. Jag hoppas att ni kommer titta.

Jag gillar när det är mycket runtomkring en och man får ta snabba beslut själv eller tillsammans med sina kollegor. Jag njuter av pressen. Sen kommer givetvis stunder då man bara vill lägga sig ner på golvet och gråta som en treåring. Bara låta tårarna spruta och banka med nävarna och sparka med fötterna i mattan. Men i grund och botten så är jag som så många andra svenskar stöpt i det lutherska tankesättet att kämpa. Gnugga på helt enkelt.

Men det jag märker mer och mer är hur hjärtat får mindre syre och påfyllning av det viktigaste. Familjen. Mina barn. Och min fru. Trots att jag den senaste månaden knappt sett dem, fått krama om dem eller bara vara med dem. Trots det så har jag aldrig känt mig så mycket som en pappa som nu. För det är väl så som sagts miljoner gånger och på tusen olika sätt – det är först när man inte har något som man inser hur mycket man saknar det.

Nu är ju inte mina barn och fru borta på något sätt. Dom är ju där hemma. Och livet pågår som vanligt. Det skriks, blöjor byts, mat äts och det läses godnattsagor. Men jag är inte där och gör dessa saker med dem.

I går lyckades jag slita mig i några timmar. Svärmor passade barnen så att jag och K kunde gå ut och äta på restaurang. Under dessa få timmar som vi bara kunde sitta där och prata så diskuterade vi vad det egentligen är vi vill få ut av livet. Vårt liv tillsammans.

Och vi bestämde helt sonika att vi ger varandra fram till nyårsafton att komma upp med varsin lista, eller plan kanske man ska kalla det. Den planen ska vara ett förslag på hur resten av livet ska se ut. Och tillsammans ska vi utifrån det sätta den gemensamma planen för vår framtid tillsammans.

Det som är synd är att vi ju inte har en gigantisk påse pengar under sängen eller har vunnit på lotto. Så planen måste ju ändå innehålla någon form av arbete som kan skapa försörjningen för vår lilla kvartett.

Jag kunde under gårdagen inte hålla mig utan föreslog några idéer på direkten. Dessa vann dock inte gehör hos K. Hon ratade direkt förslaget att öppna en strandbar i Karibien. Jag fick inte igenom att starta en liten blomsteraffär ihop. Eller att jag skulle bli hemmaman och bli bäst i kvarteret på att baka hallongrottor, skruva upp hyllor och sortera tvätt.

Men jag är inte nedstämd för det. Jag har redan börjat förbereda presentationen på att vår lilla familj ska ha driva ett litet gästgiveri i jämtländska fjällen. Och biter inte det kommer jag förslå att jag blir arborist. Jag kan inget om träd. Men det låter flott.

Fast slutar jag drömma om andra yrken så får väl planen mest innehålla hur vi kan jobba med det vi gör som vi trivs med. Men att vi ändå kan hitta tid att vara tillsammans.