Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Banankontakt” ökade miljömedvetandet

/
  • Fröken Öken, spelad av Ayla Kabaca, och Mari Götesdotter, som Herr kameleont, ger föreställningen mycket energi.
  • ”Banankontakt” är en trevlig, men alldeles för lång föreställning, enligt LT:s recensent.  Från vänster: Trazan (Andreas Nilsson), Köttätande växten Roger (Mari Götesdotter) och Banarne (Nassim Al Fakir).  Foto: Anna Huerta

Med hjälp av klimatsmart djungelrock ska familjemusikalen ”Banankontakt” öka barn, och vuxnas, miljömedvetande. Det lyckas de ganska bra med.

Annons

Trazan (Andreas Nilsson) och Banarne (Nassim Al Fakir) lever livet i sitt djungelparadis tillsammans med gosepirayan Maja och köttätande växten Roger, som är vegetarian. Scenografin är ljuvligt lekfull, i synnerhet deras hem bambukojan. När Fröken Öken, spelad av en Ayla Kabaca i högform, hotar att förstöra regnskogen räddar de den med hjälp av rymdbananer. Mari Götesdotter blir en favorit både som Roger och Herr kameleont, som kan bli både mäklare och byråkrat på ett litet kick. Skickligt.

Om man flygfotar kommer ”Banankontakt”, som görs i ett samarbete mellan Riksteatern och Naturskyddsföreningen, undan som en kul, mysig och trevlig familjemusikal. Den innehåller roliga ordvitsar, avslappnad dans och bra musik, både nya låtar och gamla godingar som ”Olyckan” och ”Zwampen”. Men börjar man gå in på detaljer finns det en del missar att peka på.

Föreställningen är för lång och skulle må bra av att kortas. Två timmar och tjugo minuter inklusive paus är en normal vuxenföreställning, men ”Banankontakt” rekommenderas från fem år. I lördags såg man en del barn som fick bäras ut sovande från salongen.

Pedagogisk teater är dessutom en tricksig form. Det har inte minst min egen 70-talsgeneration fått erfara. ”Banankontakt” är stundtals ganska svårbegriplig. Musikalen skulle nog vinna på att visa mer i bild och lite mindre i ord. Det är ju ofta så barn läser böcker till exempel.

Det råder ingen tvekan om att Lasse Åbergs och Klasse Möllbergs figurer Trazan och Banarne är folkkära, när Electric Banana Band kom till Östersund för några år sedan satte de publikrekord i Badhusparken. Men karaktärerna fungerar inte lika bra i Åberg-Schaffers familjemusikal.

Kanske beror det på att Åberg och Möllberg faktiskt inte spelar så mycket teater. De är mest sig själva och kommer också undan med det. Men det gör tyvärr inte Nassim Al Fakir och Andreas Nilsson, deras rolltolkningar blir lite bleka och jag tror att det huvudsakligen beror på avsaknaden av ett starkt manus. Lasse Åberg glömde kanske bort att han skrev rollerna för någon annan än sig själv?

Men som sagt, det var en trevlig stund, och kanske var det ändå huvudsaken.

Mer läsning

Annons