Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Båda medför meddelanden gömda i kondomer”

Annons

”Stor spioneriaffär uppdagad i Storlien” var en trespaltig rubrik i socialdemokratiska Länstidningen den 14 november 1943. På begäran av Stockholmspolisen (förmodligen säkerhetspolisen) anhölls 55-årige vagngårdsmästaren Adolf Zetterblom och 30-årige banarbetaren Carl-Gustav Welander. I Stockholm greps samtidigt en 28-årig son till den förstnämnde, den kände skidåkaren Sture Zetterblom, som drev en firma för ombyggnad av flygplan på Bromma. Trion blev anhållen som misstänkt för olovlig underrättelsetjänst.

---------------

Såväl Adolf Zetterblom som Welander hade tidigare varit anhållna och förhörda om viss trafik över gränsen. Båda var enligt tidningen i daglig förbindelse med norsk järnvägspersonal och (hade) således, om brottet gällt förmedling av uppgifter över gränsen, mycket väl både kunnat avsända och ta emot ev. meddelanden. Samtliga tre män släpptes dock efter en vecka och inga åtal väcktes mot dem.

Carl-Gustav Welanders farmor Maria, som var född i Norge, hade också haft trubbel med säkerhetstjänsten på grund av hjälp till hjemmefronten. 76 år gammal anhölls hon i juli 1941, och vid husrannsakan i hennes hem i Storlien påträffades brev ställda till Onkel Franz ett täcknamn för den underrättelseorganisation som major Malcolm Munthe dirigerade från brittiska ambassaden i Stockholm. Maria Welander, som var föreståndare för Skidstugan, Skidfrämjandets logi i Storlien, förmedlade agentpost som lämnats in till Fritiof Bruuns bokhandel i Trondheim och av en norsk järnvägstjänsteman smugglats över gränsen. Hennes täcknamn vid kontakter med Stockholm var för övrigt Lucia. Medan farmor Maria satt anhållen togs hennes då 48-åriga dotter Anna in för polisförhör på begäran av landsfogden i Västernorrlands län.

Bland kurirposten som beslagtogs hemma hos Maria Welander fanns en kvalificerad underrättelserapport på engelska till Onkel Franz från en Mr Thomas i Trondheim.

-------------

I Östersund organiseras strax efter årsskiftet 1941-42 en svensk stödgrupp eller filial till norska Pressekontoret på Banérgatan 37 i Stockholm. Detta kontor driver förutom pressverksamhet och propaganda också politisk underrättelsetjänst, i motsats till MI2 på Jungfrugatan 6 som ansvarar för militär underrättelseverksamhet.

Spindeln i nätet i Östersund blir snart nog 35-årige Paul Björk, nytillträdd SAP-ombudsman i Jämtland och sportredaktör på Länstidningen. Företrädaren Ivan Larsson ställer upp som kontaktman i Stockholm och ska använda SAP-adressen Sveavägen 68 som täckadress för den kurirpost Björks grupp tar emot från Norge för vidare befordran till Pressekontoret.

Denna illegala postgång är bara en del av Björkgruppens verksamhet. Ivan Larsson förklarar i samband med att gruppen bildas att den skulle ha till uppgift att hjälpa hemmavarande norrmän att få upplysningar om händelser ute i världen. Det framgår av polisförhör då gruppen sprängs av svenska säkerhetstjänsten i slutet av november 1943. I förhör med de inblandade heter det att organisationen skulle, för den händelse Sverige bleve ockuperat, verka inom Sverige såsom stöd åt regeringen.

-----------

En viktig uppgift för Paul Björk är att hjälpa norska agenter och kurirer genom den svenska militärens vägspärrar mellan Östersund och gränsen. Det går till så att norrmännen, då man närmar sig en vägspärr, kryper in i bagageutrymmet i SAP:s tjänstebil med registreringsnumret Z 1789. Väl förbi svenska militären kryper de ut ur bakluckan. Det händer också att norrmän gör egna omvägar till fots förbi militärspärrar. Lösenordet för samtliga kurirer är Vi skulle hälsa från Heidemann.

Björk har flera medarbetare i sin filial till norska Pressekontoret; en del har Ivan Larsson rekryterat, en del värvar han själv.

-------------

Paul Björks grupp avslöjas av svenska säkerhetstjänsten i slutet av november 1943. Säpo har underrättats av flera informatörer förutom Sture Zetterblom. Bland andra har en svensk medborgare, som alltsedan 1940 förmedlat privat post mellan Norge och Sverige, fått kalla fötter. Han överlämnar till polisen ett norskt brev adresserat till Björk, vilket han misstänker möjligen innehöll handlingar av illegal natur. Så är inte fallet men SAP-ombudsmannen ställs ändå under kommunikationskontroll, det vill säga hans telefon avlyssnas och post öppnas och censureras. Snart nog får säkerhetstjänsten napp, ett brev från Björk till Ivan Larsson på Sveavägen 68 i Stockholm visar sig innehålla skriftliga spionageuppgifter angående militära förhållanden i Norge.

I Stockholm förbereds samtidigt i Legasjonen på Banérgatan 37 avfärden av två agenter.

------------

Av uppdragsgivaren får agenterna veta att Paul Björk är deras sambandsperson i Östersund. De båda medför meddelanden i mikrofotoformat gömda i kondomer, flaskor med vätska för hemlig skrift, en kulsprutepistol och tre mindre handvapen samt ammunition plus en radiosändare för kommunikation med Storbritannien. Dagen innan de avreser från Stockholm med tåg mot Östersund fredagen den 26 november besöker de Arthur Häggblads sportaffär vid Klarabergsgatan och köper var sitt par skidor med stavar.

Hemma hos Björk i Östersund packar de norska agenterna om sin utrustning från resväskor till ryggsäckar, och avslutar dagen med att i värdens sällskap äta middag på restaurang Lucullus. Förutom sin omfattande packning har de förfalskade norska ID-handlingar och tillstånd att vistas i gränsbygderna. Björk berättar att han dagen därpå ska följa med dem via Åsarna till Ljungdalen, där han skall hålla ett föredrag samma kväll.

Tidigt lördagen den 27 november bordar trion tåget till Åsarna, för att anhållas klockan 06.20 och föras till kriminalpolisen i Östersund. I Stockholm anhölls samma dag SSU-tidningen Frihets annonschef Ivan Larsson såsom misstänkt för illegal verksamhet och frigavs den 29/11 klockan 12.00. I polisförhör erkänner Larsson att han mottagit brev från Paul Björk, vilka han utan att ta del av innehållet vidarebefordrat till Reidar Heidemann på norska Legasjonen.

Omständigheterna kring den illegala verksamhet, som medför att Paul Björk och Ivan Larsson och dessa norska agenter anhålls på Säpos begäran, illustrerar ännu en gång den förvirring och rivalitet som tidvis under kriget rådde mellan hemliga civila och militära organ inom svenska statsapparaten. Då denna händelse inträffar i november 1943 har den militära underrättelsetjänsten, C-byrån, sedan länge etablerat samarbete med olika grenar av hjemmefronten, både Pressekontoret och agentkollegorna inom den norska underrättelsetjänsten. C-byrån hade exempelvis ett år tidigare ur Östersundspolisens arrest räddat agenten Erik Storsveen, som nu skickat iväg kurirerna mot Norge. De anhållna släpps efter ingripande från högsta ort, social- och polisminister Gustav Möller, och inga åtal väcks.

------------

I Storlien var 42-årige Olof Bergman landsfiskal.

Olof Bergman fick bland norska flyktingar rykte om sig som en sträng och tvär, ja ovänlig svensk landsfiskal. Förmodligen var hans bistra fasad en täckmantel, ett sätt att lägga ut villospår och värja sig mot misstankar om hemliga kontakter med den norska underrättelsetjänsten. Det menar i varje fall krigshistorikern Ragnar Ulstein.

Först och främst ställde Olof Bergman upp som förmedlare av kurirpost som lämnades av norska järnvägsarbetare vid ankomsten till Storlien. Uppdragsgivare var den militära underrättelsetjänsten XU och dess agenter i Trondheim och andra platser i Trøndelag. I Stockholm sorterade den under militärkontoret MI-2. Men det är omvittnat från flera håll att han också hjälpte enskilda agenter och kurirer med råd och dåd då de haffades av svensk polis eller anmälde sig som flyktingar.

Landsfiskal Bergman hedrades efter freden 1945 med en norsk förtjänstorden som tack för hjälpen.

-------------------------------

En nyckelperson i Jämtland än viktigare än Olof Bergman och Paul Björk var provinsialläkaren David Hummel (1893-1984), under drygt två decennier stationerad i gränsorten Gäddede. Han hade ett förflutet som läkare i den sista forskningsexpedition som leddes av Sven Hedin, den trogne tysklandsvännen som in i det sista hyllade Hitler. David Hummel däremot blev en mycket aktiv medhjälpare till hjemmefronten redan i september 1941, samtidigt som han hade kontakter med den svenska militära underrättelsetjänsten och utsattes för starka misstankar från den civila säkerhetstjänsten. En kriminalöverkonstapel i Östersund, Wilhelm Ahlberg, ägnar stor tid och energi åt att spana på doktor Hummel och skriver en rad hemliga PM om honom.