Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Avundsjukan måste dö

Illustratören Helene Geddas värld är befolkad av rosenkindade blyertsdjur, gärna med päls.

Den 27 april ställer hon ut sin egen avundsjuka på Exercishallen norr.

Annons

Scenografen som ska hjälpa henne att göra färdigt skulpturen har fått hjärnskakning. Vi befinner oss i det innersta rummet i Helene Geddas och filmaren Clara Bodéns nya rymliga lokal en halvtrappa ner i en av gränderna mellan Storgatan och Köpmangatan i Östersund. Framför oss en hög, rund form som ska bli en skulptur av "herrn". Herrn som måste dö.

Allt började i maj i fjol.

– Jag kände mig skitig inombords och funderade på vad det var och så kände jag gud, vad jag går runt och är avundsjuk på människor, säger Helene Gedda.

Hon bad journalisten Fredrik Alverland göra en intervju med henne med frågor hon skrivit själv.

– Den intervjun var bland det vidrigaste material jag kommit i kontakt med om mig själv. Jag kände att det här är väldigt smutsigt och skamfyllt och samtidigt tror jag ju inte att jag är ensam om att känna det här.

Hon bestämde sig för att göra något mer av materialet.

– Då tänkte jag: låt mig ställa ut detta på den största och farligaste arena jag kunde hitta vilket var i min hemstad, på 700 kvadrat.

Den 27 april öppnar utställningen "Ursäkta men herrn måste dö" på Exercishallen Norr. Herrn är hennes avundsjuka alter ego och att det inte är en dam är ingen genusfråga utan ett resultat av hennes stora djurintresse. Helenes blyertsvärld är fylld av djur, hon har sett alla säsonger av "Ponnyakuten" och kollar extremt mycket på djurdokumentärer:

– En bra grej hemma är att vi inte har Animal planet för då tror jag att jag inte skulle kunna fokusera på så mycket annat.

Vid skjortkragen tittar två ugglor i en brosch fram. Ju mer päls desto bättre. I sökandet efter en figur som kunde förkroppsliga hennes avundsjuka hamnade hon hos sengångarna.

– Jag tyckte att det återspeglade formen jag ville ha, blandningen mellan människa och djur. Bilderna av sengångarna påminde om en liten missunnsam gubbe.

Hon beskriver utställningens upplägg som att göra en långfilm: ett teamarbete. På vernissagen medverkar skådespelare, det blir livemusik med elektronikabandet Wilderness, skulpturen är signerad (den just nu hjärnskakade) scenografen Gudmar Söderin och den animerade filmen och illustrationerna hennes egna. Liksom dagboksanteckningarna och statistiken över hennes egen avundsjuka:

– Sedan i fjol har jag fört statistik på mig själv över hur jag beter mig under dagarna i ett klassiskt exceldokument: hur många gånger kände jag den här känslan?

Genom att undersöka avundsjukan har hon kunnat se mönster:

– Jag upptäckte till exempel att jag bara vara avundsjuk på tjejer, inte en enda kille, vilket leder tankarna till verkliga strukturer, varför är jag inte avundsjuk på killar?

Hon ser avundsjukan som ett beteende, något hon kan göra sig av med om hon förstår varifrån det kommer.

– Det här är något jag kan frilägga, inte en egenskap utan ett påtvingat beteende av olika typer av samhällsstrukturer.

Än har hon ingen ångest över att visa upp sina egna känslor i en utställning.

– Det sköna är att jag inte ens har hunnit tänka på den ångesten än, jag har bara produktionsångest, jag måste bara hinna klart.

2007 var Helene Gedda 21 år, hade sysslat med film i två år och hennes och Gustav Gruts kortfilm "Hur nära är för nära älskling?" premiärvisades på Filmhuset i Stockholm i en festival för unga kortfilmare. I en intervju i LT sa hon då:

"Jag tror anledningen till att jag började göra film var för att jag varken kan sjunga, spela något instrument eller teckna, men att jag ändå känner ett behov av att uttrycka mig konstnärligt."

Sex år senare försörjer hon sig på att teckna.

Det var på den tvååriga filmutbildningen "Videografik och specialeffekter" i Stockholm, på en kortkurs i teckning, hon upptäckte sin talang:

– Jag blev förvånad att jag kunde rita kroki rätt bra, det här med skuggor det fattar jag, säger hon.

Efter utbildningen startade hon bolag med två klasskompisar, jobbade som kommersiell filmregissör och gjorde reklamfilmer på uppdrag, med konstnärliga ambitioner. Tecknandet nådde ut till flera i ett samarbete med Fredrik Alverland och tidningen På stan. Hon kände att det hon gjorde funkade:

– Det duger för att hamna i tidningen, det är nån annan än mina föräldrar som tycker det är fint. No offense mot mina föräldrar, de är världens bästa fanclub.

Men det var först när hon och hennes sambo Jocke flyttade till Nordnorge 2011 hon hittade sin stil.

– Vi kunde inte bestämma oss för var vi ville bo. Han är läkare och ville bo i Östersund, jag ville bo i Stockholm. Då bestämde vi att då tar vi ett halvår i Norge.

Det var när hon jobbade på en filminspelning i Nordnorge hon fick nog. Nog av filmbranschen, 18 timmar långa arbetsdagar och folk. Hon stängde in sig i två månader, bytte tusch mot blyerts:

– Det är ett helt annat hantverksmanér i blyertsen än i tuschen, det är blyerts jag helst vill jobba med

Hon gjorde sin första grafiska novell: "Med vilken röst känner hjärtat" som bygger på dagboksanteckningar från den tid då hon och hennes sambo inte blivit ihop ännu. Bland blyga rosenkindade blyertsdjur och figurer ryms skenande funderingar kring varför han inte svarat på ett sms på tre veckor.

I Nordnorge bestämde de sig för att satsa på Östersund. Men bara för att kolla läget sökte Helene två illustratörsjobb i Stockholm och fick bägge.

– Så då kände jag mig tvungen att testa något av det.

Tiden som lärling på Rithuset i Stockholm var en "sjukt bra skola". Otroligt roligt, mycket arbete och väldigt styrt, hon saknade det konstnärliga.

– Jag var ju egentligen på väg hit, fast jag hade mellanlandat i Stockholm. Förra julen flyttade jag hem, och sen dess har jag varit här.

Hon saknar den moderna familj hon skapat i Stockholm men har accepterat att de inte är på samma plats.

– Bara för att jag flyttat kommer de inte komma som ett lämmeltåg bakom mig.

Fram till dess att hon och Clara Bodén, också nylig hemvändare, flyttade in i samma lokal hyrde hon en plats på reklambyrån Syre.

– Det viktigaste är vad jag gör, inte var jag bor.

Helene förlorade sitt facebookkonto i ett pokerspel för drygt fyra år sen.

– Jag har inte saknat det en enda dag sen dess.

Att inte skapa ett nytt konto och att inte börja med twitter är ett aktivt val.

– För jag vet hur jag skulle bli om jag skaffade det och den personen vill jag inte ha att göra med. Jag vill inte vara en slav under likes eller followers, för det vet jag att jag skulle bli. Det är inte ens ett diskussionsämne, det är bara kalla fakta, säger hon bestämt.

För mängden avundsjuka i vår samtid tror hon att sociala medier spelar extremt stor roll:

– Jag slutade läsa vissa bloggar för jag klarade inte av att hantera den bilden som förmedlades, jag fixar inte att folk har det så här bra, inte bara att de ser lyckliga ut, det kan vara saker som att hon är smart, hon är skön, hon är feminist, säger hon.

Hennes egen avundsjuka har krympt ihop. "Herrn" är om inte döende så i alla fall inte så livskraftig. På vernissagen medverkar också psykologen Jonas Mosskin med sitt initiativ Psykologer ser på konst och under utställningsveckan samtalar psykologstudenter från Mittuniversitetet med gymnasieelever om avundsjuka. Samtalen blir sedan en del av utställningen.

PS: När Helene reste i Argentina började hon tänka på hur jobbigt det skulle vara att vara en kladdig cheesecake i värmen. "Det skulle vara skitjobbigt att ligga och sola och jobbigt när man badar, när allt flyter omkring och på en trång buss skulle det bli jobbig stämning." Företaget fick heta The Cheesecake. "När jag ställde ut på Jamtli var det många som trodde jag sålde ostkaka."

Här nedan kan du höra Helene berätta om upprinnelsen till utställningen om avundsjukan.