Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att vara kvinna är att vara rädd

Hon är på väg hem från krogen. Det är kväll och mörkt. Promenaden tar bara 15 minuter men det är 15 minuter av skräck. Vaksamt irrande blick, snabba steg. När hon kommer innanför dörren och tar av sig klackarna i hallen kan hon andas ut. Det hände inget i kväll heller, precis som det inte hänt något någon annan utekväll. Men hon har lärt sig att vara rädd.

Hon har lärt sig, precis som alla andra kvinnor har lärt sig, att hålla nycklarna i fast grepp med handen i fickan. Om någon överfaller ska man sikta mot ögonen, picka med nyckeln där det gör ondast. Hon har lärt sig, precis som alla andra kvinnor har lärt sig, att ringa en kompis på väg hem. Prata med någon hela vägen fram till dörren - de överfaller inte om någon kan höra. Hon har lärt sig, precis som alla andra kvinnor har lärt sig, att klä sig ordentligt och inte dricka för mycket. På så vis är det mindre risk att det är hennes fel om något faktiskt skulle hända.

Om någon vecka släpps den så kallade Hagamannen ut från fängelset. Ni vet, mannen som för tio år sedan till slut dömdes efter att under många år ha spritt skräck i Umeå. I fredags stod det klart att Hagamannen får återvända till staden där han överföll, misshandlade och våldtog en rad kvinnor.

Under de fyra år som jag bodde i Umeå satt Hagamannen sedan länge bakom lås och bom. Men skräcken fanns kvar. I Umeå, kanske ännu mer än i många andra svenska städer, var rädslan inpräntad i kvinnornas medvetande. Jag och mina tjejkompisar hade ett system för att slippa vara oroliga; "skicka ett sms när du kommit hem, har jag inte hört något så ringer jag" sa vi till varandra när någon av oss skulle gå hem själv om kvällen. Det hände aldrig något. Rent statistiskt var det också relativt liten risk att det skulle hända något - en övervägande majoritet av landets våldtäkter är inte så kallade överfallsvåldtäkter, även om skumma karlar som lurar i mörka parker kanske är vad vi främst förknippar med ordet "våldtäktsman".

Vi pratade aldrig om varför vi skulle skicka ett sms när vi kom hem om natten. Aldrig diskuterade vi om det verkligen fanns skäl för denna försiktighet eller analyserade vår kollektiva rädsla. Den bara fanns där, som en ständig påminnelse om hur hatet mot kvinnor märks i vardagen.

När Hagamannen till slut fängslades var chocken total. Han visade sig nämligen vara en helt vanlig man med ett helt vanligt jobb. En småbarnspappa med en kärleksfull sambo och många vänner. Alla hade ju väntat sig den skumma mannen i buskarna. Inte en man som vem som helst. Det var då det visade sig att i princip vem som helst faktiskt kan vara en våldtäktsman.

Nu får alltså Hagamannen villkorlig frigivning efter nästan tio år. Han kan återvända till de gator där hans brott begicks. Man ser inga lagliga skäl att hålla honom borta. Det jag undrar är hur det känns för de kvinnor som blev anfallna. Hon som inte kom hem ordentligt från krogen den kvällen. Hon som inte hade överlevt om hon inte hittats av en säkerhetsvakt när hon låg misshandlad och söndersliten i den kalla snön. Hon som inte skickade ett sms till sina vänner när hon kommit hem. Det är inte särskilt konstigt att kvinnor är konstant rädda.