Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vara elak är ingen konst

/

Annons

På senare tid har ”roast” blivit en svensk angelägenhet. Mycket tack vare det utskällda Svt-programmet ”Grillad” och nu Roast på Berns i femman. Om man jämför de två programmen så är det en skillnad som natt och dag. Dels på grund av komikerna. De komiker som kunde behärska humorformen, Lennie Norman och Claes Malmberg, valde att hoppa av ”Grillad”. Kvar blev komiker som dels inte riktigt visste vad de höll på med och dels inte var roliga, helt enkelt. Att vara elak är ingen konst. Att vara elak och samtidigt så rolig att den man skämtar om och alla andra lockas till skratt, är en konst.

”Roast på Berns” är helt annorlunda än Svt:s misslyckade förvanskning av ämnet. Dels för att Henrik Schyffert tagit hela konceptet från USA med ”Man of the hour”-tema.

När jag tittade igenom olika klipp från programmet på Youtube, så slog det mig att det var många kommentarer om klippen som var taskiga på riktigt. Utan humor. Magnus Betnér har av Youtubes tittare fått mycket ros när han roastar Björn Gustavsson. Eller sågar, som en del väljer att kalla det. Men få verkar ha förstått hela poängen med just roast. Eller sågning. Betnér var inte elak mot Björn Gustavsson för att han tycker illa om honom, som många av de som gett kommentarer verkade göra. Betnér var elak mot Björn Gustavsson, för att han kan det för att de är kompisar och att de faktiskt gillar varandra. Och hela poängen med roast är att hela panelen är kompisar till den ”roastade”. Det är humorgrunden.

Gillar man inte Björn Gustavsson, eller till och med hatar honom, så kan man tycka att en del skämt är roliga också. Visst är det så. Men då har man också missuppfattat precis allt som roast står för. Poängen är inte att bara vara elak. Det kan alla vara. Poängen är att göra det till skämt, och det kan man bara uppnå om man verkligen gillar personen som utsätts för roastandet.

Hela grejen med roast är att det är en stor ära att bli roastad. Det började på 1920-talet med The New York Friars Club, som var en privat klubb. Allmänheten tilläts inte delta där. Dean Martin var den som gjorde formen känd under 1960- och 1970-talet för alla. I Dean Martins show kallades huvudgästen kallades ”The man of the hour” för att understryka att det är en ära att bli skämtad om. För att understryka att alla gillar människan som häcklas. För att de som skämtar, verkligen älskar personen som de skämtar om.

Mycket av den påhoppshumorn som finns i USA rör sig efter den tesen. Sen finns det ju naturligtvis vissa undantag som bekräftar regeln, men det rör sig för det mesta om personer med makt eller mycket pengar.

Jag tycker det är modigt av Henrik Schyffert att försöka lansera humorformen i Sverige nu nästan 80 år efter dess uppkomst. Och uppenbarligen är nog inte alla redo för den heller… Men det finns fortfarande en del att önska. Inte så många upprepning av samma skämt, om samma personer från program till program, till exempel. Men det är ju en ny form för oss svenskar så vi kan nog ge dem lite tid att bli varm i kläderna först.

Mer läsning

Annons