Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att känna sig gammal eller ung vid 30-strecket

Annons

Jag pratade med min bästa vän igår. Jobb, fruar, barn, bostad och strunt avhandlades. Halvvägs in i samtalet frågade han mig om jag hade tittat på JVM-finalen (juniorvärldsmästerskapet i hockey) i veckan. Det hade jag inte.

Min vän sa till mig att mitt i all beundran av hur jäkla bra killarna trampade på mot kanadensarna så kände han ett sting av ångest.

Varför kan man ju fråga sig?

Det är inte så himla knepigt. Min väns ålder har så att säga kommit ikapp honom och det smärtar. Vi kan kalla det en släng av trettioårskris. Han minns tiden då han slängde iväg slagskott, satte passen på bladet och stod upp på blå. Tiden då han hade stora drömmar om NHL, Elitserien och VM.

Min vän lade dessa drömmar på hyllan för många år sedan. Men ni vet hur det är med sådana drömmar - de försvinner inte helt. Nej, de ligger där på hyllan och blänger på en. Blänger och blänger ända tills man en dag inser att det är helt omöjligt att realisera drömmen. Och det var just det som gick upp för min vän den natten. När han såg 18-åringarna skrinna runt medan han satt i skinnsoffan framför teven. Han kände sig gammal.

Min vän frågade mig om jag känner så ibland. Gammal. Före detta. Och visst gör jag det. Sport får även mig att känna mig gammal. En 27-åring räknas som veteran i laget. En 30-åring är gamlingen som ska lära ungtupparna. Vid 35 år är man en ärrad kämpe om man håller på med en stor lagsport eller en fysiskt utmanande individuell idrottsgren. Detta innebär att jag inte kan få några nya idoler. Jag tror att det är snudd på omöjligt att ha en yngre person som idol. Så är det säkert inte för alla, men för mig är det så i alla fall.

Ta årets Jämtland Basket som exempel. Egal Saleman och Francis Odada är otroliga talanger och grymma basketspelare och jag är väldigt glad över att de spelar för Jämtland. Men jag skulle aldrig kunna ha någon av dem som idol. Stor respekt? Ja. Imponerad? Ja. Men de kan aldrig bli som Hasse Lindqvist eller Charles Bledsoe i min värld.

I övrigt då? Känner jag mig gammal? Ja. Jag är tröttare i kroppen (men inte ”bryta lårbenshalsen-trött” riktigt än), jag har börjat prata ganska mycket om hur det var förr och jag har plockat rätt många vuxenpoäng, för att använda det fåniga uttrycket. Men trots det känner jag mig mestadels väldigt ung. Hungrig. Nyfiken. På tårna.

Jag har ju också ynnesten att ha ett väldigt ungt och pojkaktigt utseende. Människor jag möter ser mig som ung. Vilket oftast är bra! Förutom när jag köper snus. Det är lite tråkigt att som 30-åring behöva bevisa hos tobakshandlaren att man är myndig.

För ett tag sen gick jag in i en affär för att köpa snus. Handlaren bad mig om legitimation.

– Men allvarligt, tycker du att jag ser ut att vara 17 år? sa jag trött.

– Nej, svarade han, jag tycker att du ser ut att vara 16.

Mer läsning

Annons