Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Återupprätta pensionen

Annons

Med jämna mellanrum – särskilt nu inför valet - återkommer i olika insändare påståendena om att Göran Persson och socialdemokraterna tog pengar ur pensionssystemet  (258 miljarder kr) och sedan skulle ha svikit löftet att återbetala pengarna till pensionärskollektivet. Låt oss göra ett försök att reda ut detta med lite basfakta.

I januari 1994 gjorde Socialdemokraterna upp med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om en reform av vårt pensionssystem. (Detta S-ställningstagande har mera i detalj bl a redovisats i Karl Loxbos avhandling Bakom socialdemokraternas beslut; Växjö University Press.)  Princippropositionen lades fram av Carl Bildt-regeringens dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg (FP). Beslut fattades i Riksdagen i juni 1994, alltså knappt tre månader innan Bildt-regeringen förlorade och ersattes av en S-regering.

Genomförandegruppen för pensionsreformen ingick - när det gällde ekonomiska beslut med stor räckvidd - också de fem partiernas ekonomisk-politiska talespersoner. Dessa var Bo Lundgren (M), senare Mikael Odenberg (M), Karin Pilsäter (FP), Per-Ola Eriksson (C), Mats Odell (KD) och Arne Kjörnsberg som företrädare för Socialdemokraterna. Denna grupp hade till uppgift, att lägga fram följdförslag till den så kallade princippropositionen. Enligt beslut i Riksdagen skulle det nya inkomstpensionssystemet vara fristående från statens budget. Som en följd av detta flyttades betalningsansvaret för förtidspensionen, den nya garantipensionen och efterlevandepensionen från ATP-systemet och, därmed AP-fonderna, till statens budget. Konsekvensen av detta blev då att motsvarande kostnadsbelopp skulle flyttas med från AP-fonderna. De framtida kostnaderna för detta beräknades till storleksordningen 320 miljarder. Alla partier i genomförandegruppen - Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna – var dock överens om att begränsa överföringen till 258 miljarder. Detta blev också Riksdagens beslut.

Det står naturligtvis var och en fritt att kritisera Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna för hela eller delar av det nya pensionssystemet. Och många finns som – med rätta – känner sig missnöjda med bromsens jojoartade sätt att fungera och med premiepensionsdelen som den enskilde själv ska placera i  någon av PPM-systemets orimliga 800 fonder på börsen (eller så låta soffliggarfonden Femte AP-fonden förvalta kapitalet). Socialdemokraterna gick ju högst motvilligt - i kompromissens namn – med på PPM-systemet. Möjligen är det nu kanske är på väg att bantas rejält och i stället sättas in som en nödvändig förstärkning av inkomstpensionen som det finns behov av att göra, liksom av bromsens sätt att slå till oftare än ursprungen tänkt var. Sådana diskussioner förs också inom pensionsarbetsgruppen. Och visst vore det bra om sådana förändringar också gjordes i det pensionssystem som blivit moget för en del förändringar sedan det infördes.

Men oavsett detta så är fakta i saken att några 258 miljarder snodde Göran Persson aldrig från pensionssystem, som då och då påstås i olika insändare. Jag noterar dock att somliga – inte minst bland olika riksdagsledamöter från den borgerliga sidan – har ett mycket begränsat eller obefintligt intresse  att berätta hur det egentligen gick till när pensionssystemet förändrades. Däremot att gärna låtsas som om straffbeskattningen av pensionerna – uppskjuten lön – inte skulle existera. Fakta är ju att pensionen ännu en gång har sänkts med ett par hundra kronor som en följd av att den så kallade bromsen i det nya pensionssystemet har åter slagit till. Den hundralapp i sänkt skatt som regeringsalliansen ger pensionärskollektivet från årsskiftet räcker inte alls som kompensation för denna nya köpkraftsförsämring. År 2013 betalade en pensionär 270 kr mer i månaden i skatt än en löntagare om båda tjänade 14 500 kr i månaden. Vid ett inkomstläge på 20 000 kr i månaden hade pensionären 492 kr mer i månaden i skatt (5 900 kr mer per år i skatt). Lägg så till detta pensionerna sänks genom bromsen valåret 2014 och att skatteorättvisan mellan löntagare och pensionärer vid samma inkomstläge består och ökar ytterligare något nu efter införandet av det femte jobbskatteavdraget medan pensionärerna skatt bara sänks med så där en hundralapp; kompenserar inte ens pensionssänkningen. På S-regeringens tid var däremot skatten detsamma för löntagare och pensionärer vid samma inkomstläge. 

Den enda rimliga målsättningen är att Sverige måste komma tillbaka till detta, alltså att lön och pension ska beskattas lika. Så att t ex ett pensionärspar där den ena arbetat som sjuksköterska och den andra som byggnadsarbetare inte ska tvingas betala 10 000 kr mer i skatt per år när de går i pension efter ett långt yrkesliv. Den principen måste nästa regering efter höstens val genomföra stegvis under kommande mandatperiod. Pensionssystemet behöver också ses över – premiepensionsdelen bantas/slopas och inkomstpensionsdelen stärkas – och systemet med bromsen justeras så att pensionerna inte åker jojo från ena året till det andra utan följer löntagarnas standardutveckling. Olika opinionsmätningar visar därtill att det finns ett mycket klart stöd för en större rättvisa vad gäller pensionernas beskattning och en reformering av de delar av pensionssystemet som visat sig fungera mindre bra.

Detta borde också finns som ett av några få tydliga åtaganden från S-ledningens sida – och därmed något underlätta för att kunna nå ett valresultat för S på åtminstone kanske runt 32,5 - 33 proc. röstandel - när Sverige byter regering efter höstens riksdagsval. Några 35 procent av rösterna som partiets valgeneral satt som mål har jag däremot svårare att se att partiet kan uppnå med den väl defensiva och riskminimerande strategi som utmärkt partiledningen agerande  - så här långt in på valåret. Och särskilt som S sedan ett antal valrörelser tillbaka numera också är en rätt usel valspurtare, och egentligen just därför redan framåt maj månad skulle behöva lite fallhöjd för att ha råd att tappa något i själva spurten i höst.

 Robert Björkenwall, frilansjournalist och utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli m m 

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel