Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Astronauterna kanske omvärderar vårt klot

Annons

Månen är full när jag skriver det här. Jo, jag tänker lite på månen nu. Och klotet. Det gör väl de flesta. Men är det inte märkligt och underligt med oss människor att vi har en så otrolig förmåga att förneka? En doktor sade till mig en gång (när jag höll på att försöka sluta röka) att det var ett av de mest utmärkande dragen för oss människor; vår förmåga att förtränga och förneka den verklighet vi stod inför.

Han syftade då på en kol-patient som visste att varje bloss betydde ytterligare nedsatt lungfunktion och andnöd, eller mer utbredd lungcancer. Men de stod ändå där på balkongen och rökte. Och rökte. Ända in i döden. Hellre cigaretten än livet. Hans poäng var att vi människor tänker inte hellre cigaretten än livet. Vi tänker: det är nog inte så farligt som han säger, den där doktorn. Jag ska ju bara ta en liten cigarett till.

Nu var det inte cigaretter och kol jag tänkte prata om alls egentligen. Mer förnekelsen.

Jag funderar på månen. Eller Perspektiv, kanske. Nu har jag fått det underbara uppdraget att intervjua hela besättningen från ESA (ni vet alla de där, inklusive Fuglesang, som var ute i rymden. På månen) på ett evenemang i Kulturhuset i Stockholm där jag jobbar.

Jordklotet på avstånd. Och jag kan inte låta bli att tänka, undrar om man omvärderar allt efter att ha sett Jordklotet på avstånd? Undrar om man känner sig mer ödmjuk inför alltet? Undrar om man funderar över det faktum att vi människor är jättebra på att slå ihjäl, förtrycka, definiera och vara rädda för varandra där nere på klotet? (Jag tänker förstås lite på den här omröstningen i Schweiz nyligen där de bestämde sig för att förbjuda minareter. Ingen vet ju ens om de kommer tycka det är jobbigt, eller bara vackert med någon som står och lovprisar lite då och då? Vi är bara så rädda för varandra. Och varandras olikheter).

Jag tänker lite på det nu när jag ska träffa de här magiska, mentalt supertränade, astronautiska människorna som faktiskt varit i rymden.

Tänker de på hur vi kör livet ur vårt klot? Tänker de på att vi konsumerar ihjäl oss hellre än gör en u-sväng och recyklar allt istället. Får de svårt att komma ner på jorden när de väl har sett oss på detta avstånd? Bilderna de tagit av vårt Underbara klot kanske väcker en rörelse i dem? Se vad grönt, blått och underbart vårt klot är i den stora svarta rymden. Nu vill jag också säga att det säkert finns myriader av patriotiska utomjordingar som tycker att deras klot är mycket vackrare, men jag har ju bara sett vår Tellus.

Vi stenar människor. Vår sköra atmosfär är för mig en fin metafor för den fina hinna som omger oss människor. Vi upprätthåller demokrati, respekt och mänskliga rättigheter när vi har de basala behoven är tillfredställda. Men om dessa behov inte tillgodoses åker vi rutschkana tillbaka till medeltiden. Fattigdom och hunger tar fram våra skuggsidor, så klart. Vi utdömer omänskliga straff. (Vi stenar faktiskt människor just nu). Vi försöker stänga in, eller rösta bort det som skrämmer oss. Vi ger oss på vår granne. Den granne som vi nyss var god vän med.

Vi är så små. Vi är fortfarande bönder i själ och hjärta. Och det är fantastiskt, för bönder är närmast växande, sådd och skörd. Bara det blir en skörd.

Jag tänker inte att astronauterna ska bära vår sköra mänsklighets baksidor. Bara kanske att de fått syn på den lite tydligare. Nu när de sett oss på avstånd. Jag återkommer när jag träffat dem. Det blir stort.

Mer läsning

Annons