Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Asger har levt i många verkligheter

De flesta har nog sett honom på Östersunds gator. År efter år finns han där med sitt munspel, sin gitarr och särpräglade sångröst. Men vem är han egentligen? Vagabonden Asger Dyrtings berättelse är ett spännande livsöde.

– Jag är en hippie, om jag älskar någon kan jag bo var som helst, säger han.

Annons

Han är den luffande gatumusikern som växte upp med indianstammar i Sydamerika, studerade med överklassen i Kristineberg och levde Svenssonliv i 15 år. Tänk om Asger Dyrtings gråa, långa hår kunde tala. Då hade det kanske sagt att man kan se just det här håret som en metafor för personen det sitter på. Så här ser det ut nu: Det mesta av det är ihopsamlat i en hästsvans, men några testar har slitet sig, som om de vill i väg någon annanstans. Och Asger låter gärna hårstråna få lösgöra sig. Nu flyger de fritt i vinden medan han suger på den där ständiga cigaretten. I dag har han hjälpt goda vänner att flytta, kört deras möbler till en ny lägenhet.

– Jag har ju körkort, det har jag otroligt nog lyckats behålla, säger han stilla.

Sedan några år tillbaka har Asger hittat lugnet i en liten, spartansk stuga på en kompis gård i Torvalla. Men med jämna mellanrum blir rastlösheten för stor och då ger han sig ut på vägarna igen. Ibland cyklar han och spänner bara upp en hängmatta mellan två träd när natten sänker sig.

Men det är i huset, som vi möter honom, efter många om och men vill säga. Det visar sig att Asger inte är så lätt att boka en träff med.

– Jag är så strulig och har svårt för det här med tider. Jag kan skärpa mig om jag lägger manken till, men jag gillar inte så mycket att lägga manken till. Hajar du? säger han och ler brett.

Berättelsen om Asger Dyrting börjar i norra Sverige, närmare bestämt i Kalix. Här föds han för 57 år sedan av danska föräldrar. Familjen med en barnaskara på fem lever en kringflackande tillvaro. Modern är utbildad sjuksköterska och ballettlärarinna. Fadern är läkare och gör det till sin mission att förbarma sig över jobben som ingen annan vill ha. Innan Asger börjar skolan hinner han förutom i Kalix bo i Porjus, Karlstad, Göteborg och Edinburgh i Skottland. Första skolåret går han i norra Sydamerika, i Guyanas regnskog, där fadern arbetar som bushläkare. Befolkningen är en blandning mellan afrikaner, indier, kineser och indianer. Musiken finns överallt, country, gospel, blues. Asger suger in alla intryck som en törstig svamp.

– Där sitter jag, en liten sjuåring. Jag kan inte säga var jag har mina rötter. För vem är du när du är född på ett ställe och uppvuxen på många olika? Jag har levt i många verkligheter och har inte lärt mig det riktiga livet i en skolbänk, den saken är då säker, säger Asger.

Ett par år senare skiljer sig föräldrarna och syskonen splittras. Asger hamnar mot sin vilja på internatskola i Danmark. Det är nu han lär sig spela gitarr och munspel, samtidigt.

– Jag var rena plågan för omgivningen i två år, men det tredje året blev jag bättre. Om du tidigt i livet måste klara dig själv så överlever du inte utan musik. Den har alltid gett mig styrka i vardagen.

Han är 16 år när han börjar som gatumusiker. Samtidigt gör han sitt bästa för att bli reglerad från den konservativa privatkolan Lundsbergs, Kungens gamla skola i Kristineberg, utan att lyckas. Efter studenten går färden till norra Australien där fadern, som numera är en respekterad man för sin kunskap i tropisk medicin, har fått jobb som djungelläkare i Darwin. Asger får medborgarskap i landet, vilket också betyder att han blir inkallad till armén.

– På den tiden hade USA, Australien och Nya Zeeland den så kallade Stillahavspakten och jag visste att de kunde tvångsskicka mig till Vietnam. Men jag var ju hippie och ville inte döda oskyldiga. Därför vapenvägrade jag, säger Asger, som för att komma undan fängelse hoppar på en fraktbåt som bland annat tar honom över Stilla havet och genom Karibiens övärld. Resan tar ett halvår.

Asger målar sitt liv i stora svepande penseldrag, han har upplevt så mycket att det nästan blir svårt att gå in på detaljer. Ena sekunden är han på Sumatra bara för att i nästa befinna sig på Port-au-Princes gator. På den tiden var det inga problem att livnära sig som gatumusikant, något som Asger gjorde över hela världen.

– Haiti var hårt och kriminellt. Jag trodde ofta att de skulle ha ihjäl mig där, men de sa bara ”It's alright man” när jag lirade, säger han.

Till Östersund kommer han, cyklande från Ystad, för att yrkesutbilda sig till hantverkare. Efter ett tag möter han kvinnan som ska bli hans fru. Han har då tänkt emigrera till Kanada, men väljer i stället att ”häcka” kvar i Jämtland. Han klipper håret kort, arbetar som snickare och försöker köra på Svenssonstilen. Äktenskapet håller i femton år. Men fyra barn senare står Asger ensam i livet igen. Ett liv långt utanför samhällets normer och ramar tar vid på nytt. Håret blir åter långt och ostyrigt.

– Min fru lämnade mig. Då hade jag lust att stoppa huvudet i en snödriva och aldrig komma upp igen. Det liv som jag har levt har medfört mycket ångest, och jag har massor ogjort, både själsligt och praktiskt, säger Asger, och tillägger att han trots sin ostrukturerade tillvaro alltid har haft bra kontakt med fyra av sina barn. Han fingrar kärleksfullt på ett smycke som hänger ovanför sängen. Motivet på silverplattan föreställer dottern och barnbarnet.

– För länge sedan frågade jag mina barn om de skäms över mig när jag spelar i Östersund. Hade de svarat ja hade jag slutat direkt och dragit någon annanstans. Det är tur att man fick så kloka barn.

Till helgen siktar Asger på att besöka Hells bluesfestival i Norge. När får man då se honom nästa gång på gågatan i Östersund?

– Det vete fan. Jag är som en gerillasoldat, jag slår till och sedan drar jag vidare. Hajar ni?