Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åreskutan är alltid öppen

Annons

I början av -90 talet när jag bodde i Åre och jobbade en del, pluggade mycket och åkte massor av skidor så försvarade jag skutan som vore det min bebis.

Det var alltid gott om snö och den var alltid, nåja nästan alltid, öppen. Det var den.

Mäh! utbrast de tillresta stockholmarna när stort investerade semesterdagar, energi och pengar tycktes blåsa bort över nyår när kabinbanan stod still.

Äsch, fattar de väl tänkte jag att det är ju i början av januari, klart skutan måste få vila lite och bara storma i fred liksom.

Den är ju alltid öppen annars. Eller, nästan alltid öppen.

Så här drygt 20 år senare börjar jag förstå vad mitt mantra handlar om.

Har ju, väldans tillfälligt, bott nere i Stockholm ett tag. Drygt två decennier har det blivit, apropå tillfälligt.

Nåväl, under åren här har exiljämtar pejlats upp i träningslokaler, på restauranger, ja varsomhelst. Sen har vi dragits till varandra med gemenskapssuccé lika given på förhand som ett bragdguld till Johan Olsson.

På nytt jobb: Sofie heter fotografen som ska filma Mitt i Naturen, hon är som du från Jämtland. Yes! S och jag blev superkompisar från tagning ett och är det alltjämt.

På sjukhuset: den här kameran ska jag tråckla genom din näsa och sen ner i halsen för att filma. Blev först stel. Och sen helt lugn när doktor öron-näsa-hals berättar att han minsann har släkt på Frösön. Puh, det kommer att gå bra det här.

I mataffären: Bollar barn och matvaror, min tur att betala, har glömt kortet. Attans! måste springa ut i bilen och hämta det ursäktar jag till kassörskan som ler lugnt ingen brådska, och du jag är från Hammarstrand (blink blink). Förenade Jämtar i exil. Förståelse.

På vanliga jobbet: Johanna Ojala är vår nya expert i Vinterstudion. Från Jämtland. Vi hade inte setts förrän den där lördagsmorgonen i mellandagarna vid Vinterstudiobrasan inför sju timmars sändning. Känslan då? Jämtländskt lugn, energi och jadå, det blir bra det här.

När Maud (Bernhagen ni vet - jämte och nära vän) i mellandagarna skickar en bild på kabinbaneskylten stängd pga. hård vind och menande ord (med ett leende) Åreskutan är nästan alltid öppen så klickar det. Aha, det är SÅ det är.

Min kärlek till Jämtland är fullständigt förbehållslös, lätt verklighetsfrånvänd och alldeles underbar. Total och livslång.

Som den vackraste av rosaskimrande sagor.

Som den mest gnistrande, snöfluffiga, klarhimmelsblå vinterbild.

Precis som den där första kärleken vilken lämnade mig och som jag aldrig glömt.

Han var ju, suck, fantastisk. Utan fel på något vis. Perfekt. Eller?

Såklart gnistrade julafton vit hemma i Jämtland när jag under 23,5 härliga timmar firade med familjen.

Det var tamejtusan grönt till länsgränsen sen slog det om. Så minns jag det.

När jag efter mindre än ett dygn av vinterlycka möter upp Ojala i studion inför sändning skrockar jag lite om att vi minsann båda fått uppleva vintern över jul. Grattis oss!

Men usch vilket blidväder det blev på julafton säger hon.

Jag blir uppriktigt förvånad och försöker tänka, blidväder? På julafton?

Nej, men då sparkade jag på småvägarna och det gnistrade så fint i snödrivorna, enligt min minnesbank var det så.

Inte minns jag något takdropp eller blidväder, mer midvinternatt, inte med hård köld men ändå kallt och fint.

Och jag tror att det bara är så med kärlek. Den är helt perfekt, oavsett brister, i betraktarens ögon och hjärta.

Som i den där Lena PH låten, ni vet Kärleken är evig när vi är tillsammans. Ingenting är större än det här. Drömmen om dig en gång, drömmen om dig är sann. För alltid tillsammans.

Det är som jag och Jämtland, jamt o standut.

Bästa möjliga 2014 önskar jag Er alla!