Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Är det ingen skillnad på att försöka och inte?

Annons

Regeringens vitbok om romerna är ett ambitiöst försök att visa hur diskrimineringen av romerna sett ut under 1900-talet.

Otvivelaktigt har denna folkgrupp utsatts för rent rasistiska övergrepp.

Invandringsstoppet mellan 1914 och 1954 gjorde att de som befann sig i Sverige inte kunde resa ut eftersom de då inte kunde komma tillbaka. Inte ens efter kriget, då så många romer avrättats i nazisternas gaskamrar, kunde romer ta sig in i Sverige annat än rent undantagsvis. Vitboken visar också att den tidens steriliseringar drabbade gruppen romer extra hårt.

Det faktum att Sverige 1942, under brinnande krig genomförde en registrering av ”zigenare” måste ha uppfattats som ett direkt hot, om inte annat när kunskapen om nazisternas dödsläger blev allmän.

Trots det: vitboken är lite märklig genom att den inte skiljer mellan den öppna rasism som kännetecknar 1900-talets första decennier och den välmenande hållning som växte fram i takt med folkhemmet.

Registreringen i Stockholm, exempelvis, som höll på fram långt in på 90-talet hade det uttalade syftet att stödja, och bör väl knappast jämföras med de polisregister i Skåne som registrerat oskyldiga.

Dåvarande socialministern Gunnar Sträng (S) slog 1952 – i en regering i koalition med bondeförbundet – fast att ”zigenarna har samma rättigheter och skyldigheter som andra svenskar. Skolplikt råder för deras barn och barnavårdslagens bestämmelser är tillämpliga fullt ut”.

Det sågs, skriver Ingemar Schmid (SvD 26 sep 2013) av många romer som samhällets officiella erkännande av romernas medborgarskap. Då började det röra på sig i opinionen.”

Den folkligt förankrade rasismen fick mothugg.

Vitboken har den stora förtjänsten att den har lyssnat på och också haft deltagare från dagens romska minoritet. Däri skiljer den sig från äldre tiders utredningar som sett på problemet utan att romernas egna röster hördes.

Den utredning som tillsattes 1954 oroade på den tiden inte minst proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson som tillhörde den lilla minoritet av den svenska majoritetsbefolkningen som redan 1929 intresserade sig för romernas liv.

Ivar Lo oroade sig i en uppföljning av boken Zigenare från 1955 för att romernas vagabonderande liv skulle omöjliggöras. Det framstår i dag som naivt. Kunde det ha blivit annorlunda? Han blev då ändå något av ett romernas språkrör i kampen för utbildning och för att få ta del av det samhälleliga skyddsnät som redan hade vuxit fram.

Samtidigt kritiseras han i dag från romskt håll som en av de författare som bidragit till att ”förstärka fördomarna om romerna” (Rosa Taikon i minoritet.se 22 feb 2013) Hur rättvist är det i jämförelse med alla som stod – och står – för öppen diskriminering?

Ingen kan påstå att samhället lyckades väl med att säkerställa jobb, bostäder och skolgång åt romerna.

Samtidigt är det oavsett vad som påverkat slutsatserna, svårt att förstå varför man inte betonar skillnaden mellan en politik som är öppet rasistisk och diskriminerande och den, folkhemmets politik, som är välmenande och inkluderande, även om den inte lyckas. Välfärdsbygget är inte problemet utan en väg till lösningen.