Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äntligen en deckare utan den stereotypiska kommissarien

Annons

När en ung man tar livet av sig framför ögonen på sina två kamrater utan att någon av dem lyfter ett finger för att rädda honom, får kommissarie Konrad Sejer och hans kollegor ett nytt fall att sätta tänderna i. Under polisutredningens gång visar det sig att de tre vännerna länge har burit på en gemensam hemlighet, en hemlighet som de är beredda att offra ganska mycket för att behålla under ytan.

”Den onda viljan” är en bra deckarroman som håller läsaren i ett järngrepp från första till sista sidan.

Norskan Karin Fossum använder sig av en relativt ovanlig berättarteknik jämfört med andra böcker i samma genre.

I stället för att följa poliskommissarien som utreder fallet är det de tre kamraterna, gärningsmännen, som är i fokus.

Och det någotovanliga stilistiska greppet fungerar. Det är skönt att slippa den stereotypiska beskrivningen av en utredningsledare som jobbar för mycket, är frånskild, har dålig kontakt med sina barn, är lätt alkoholiserad och konstant två dagar från en hjärtattack.

Det är befriande att låta den ”typiske” kommissarien à la Beck och Wallander ge plats åt en ny sorts berättarteknik, som för den saken skull inte är tråkig eller avslöjande.

Mer läsning

Annons