Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Äntligen!

Annons

Ingen poet, ingen afrikan, ingen kvinna, kvider de missnöjda.

Själv jublar jag över Svenska Akademiens val av nobelpristagare i litteratur 2010.

Mario Vargas Llosa har länge varit en av mina favoritförfattare och i min bokhylla upptar de svenska översättningarna av hans verk – de bästa av Peter Landelius – åtminstone en halv löpmeter.

Det säger också något om hur etablerad och populär Vargas Llosa är här i Sverige med så många böcker redan översatta. Internationellt är han ett av de största författarnamnen idag.

Ändå var det kanske en överraskning med Svenska Akademiens val, eftersom man trodde att det var kört för Vargas Llosas del. Ungefär som det var med Graham Greene. Förhandstippad år efter år tills hans tid var förbi.

Vargas Llosa ansågs kanske också ha blivit sidsteppad av sin främste latinamerikanske konkurrent, Gabriel Garcia Marquez, som fick Nobelpriset redan 1982.

Men nu var det alltså äntligen peruanen Vargas Llosas tur och jag tycker att det var ett utomordentligt bra val av Akademien.

Mario Vargas Llosa är en gudabenådad berättare, en humorist och en knivskarp kritiker av överhet, förtryck och totalitära regimer.

Akademiens prismotivering är kärnfullt välformulerad: ”För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

Den första bok jag läste av Vargas Llosa i svensk översättning var ”Det gröna huset" för mer än 30 år sedan. Den har handlingen förlagd till Perus inland med djungel, träskmarker och farofyllda vattenvägar, där infödingarna konfronteras med förtryckande maktmänniskor representerande kyrka och stat. Denna tidiga roman av Vargas Llosa har betecknats som ett av den sydamerikanska litteraturens mästerverk.

Mario Vargas Llosa, född i Peru 1936, är en mångsidig författare, som framgångsrikt prövat åtskilliga litterära genrer:

Komiska berättelser ( ”Pantaleon och soldatbordellen”), historiska verk (”Kriget vid världens ände”), kriminalhistorier ( ”Vem dödade Palomino Molero?”), samhällskritiska skildringar och skarpa politiska satirer ( ”Bockfesten”), självbiografiska verk ( ”Tant Julia och författaren”) och flera erotiskt kittlande berättelser (som ”Till styvmoderns lov” och ”Don Rigobertos anteckningsböcker”).

Mario Vargas Llosa har med tiden blivit något av en världsmedborgare. Född i Peru, delvis uppväxt i Bolivia, under olika perioder av sitt liv bosatt i Lima, Madrid, Paris, London och Barcelona.

I den senaste bok jag läst av Vargas Llosa, ”Den stygga flickans rackartyg”, som är hans kanske mest lättillgängliga och underhållande, har han förlagt delar av romanhandlingen till just dessa städer, vars miljöer han så väl känner.

Men den bok jag håller allra främst av årets nobelpristagare i litteratur är ändå ”Bockfesten”, en nästan 500 sidor tjock roman med en rå och osminkad skildring av Dominikanska Republikens fruktade diktator under mer än 30 år, Rafael Trujillo, Chefen kallad.

Det är en grundlig forskning, som ligger bakom detta 500-sidiga verk, som blandar verklighet och fiction i en spännande, för att inte säga gastkramande, tappning med skickligt växlande berättarperspektiv, historiska återblickar och direktrefererad nutid.

Skildringen av denne maktlystne, nyckfulle och skrupelfrie diktator, är en så omskakande läsning, att man ibland blir tvungen att lägga boken ifrån sig en stund för att hämta andan.

Jag skrev i min recension av ”Bockfesten” 2002, att Mario Vargas Llosa vore värd ett Nobelpris i litteratur enbart för denna oerhört starka och berättarmässigt skickligt komponerade roman.

Nu har han fått priset och det hedrar Svenska Akademien att ha belönat en av Latinamerikas allra främsta och mest mångsidiga författare, som redan har en stor läsekrets i vårt land.