Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Antikrundan nästa?

Man börjar bli antikbetonad. Inte nog med att man personligen för länge sedan lämnat ”bäst före”-stämpeln bakom sig.

Annons

 Den kära Golfen börjar nalkas veteranbilstadiet och mobilen fyller inom kort sina modiga tio år.

Det är inte klokt. Jag köpte den när äldsta barnbarnet tog studenten och den ser ut därefter. Den är stor som en halv tegelsten, men väger tackochlov inte lika mycket. För att ingen må se vilken urmodig apparat jag handskas med, så döljer jag den i ett sånt där mjukt glasögonfodral. Bara så att folk ska tro att det är solglasögon. Om de nu bryr sig.

Det är i alla fall en utomordentlig apparat med fullt avläsningsbara siffror. Den går utmärkt att ringa med, särskilt sedan jag upptäckt att riktnummer måste knappas in också vid lokalsamtal. Den tar även hörbarligen emot samtal och jag kan sms:a såväl barn som barnbarn. Och de svarar, vilket icke är fallet om jag skriver brev. Naturligtvis måste den laddas som alla andra mobiler, och ve, om jag glömmer att knappa in någon 100-lapp emellanåt. Vi är nämligen på kontantkortbasis.

Den är i stort sett allt jag behöver både på resor och i promenadskogen. Om den bara inte var så utrymmeskrävande. Men ser man på de nyare sorterna så drar man en lättnadens suck.

För hur skulle man klara av en apparat som inte är större än ett kreditkort? Med ett fönster föga större än ett frimärke? Det hjälper inte att företagen erbjuder teve och kamera och jag vet inte vad. Ska man behöva förstoringsglas för att använda en mobil?

Den Stora Draken har upptäckt äldre personers dilemma och låtit en testgrupp titta på sex mobiler av olika fabrikat. Enligt denna ”målgrupp” som det så elegant heter så ska drömmobilen vara lätt att ringa med, ha stor och tydlig skärm samt stora knappar. Dessutom ”får den gärna vara billig”. Ja, nog är DET en dröm!

Ingen av de testade mobilerna – av kända märken – föll sällskapet helt i smaken.

Så jag fortsätter nog med min antikvitet. I all tysthet, förstås.

Britt Lindblad

Mer läsning

Annons