Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anti-rasism, feminism och vänsterpolitik på Årets Yra

För en vecka sedan visade EU-valet att det blåser både höger- och vänstervindar i Europa. Nu går Sverige mot riksdagsval och det märks också i musiken som inte har varit så politisk sedan proggens dagar. Flera av den nya politiska musikvågens fanbärare spelar på årets Yra.

Annons

Det är den 19:e februari och i kulisserna på Grammisgalan håller något på att hända. Den kontroversiella rapgruppen Kartellen, som är aktuell för årets Yra, ska snart uppträda, och det ryktas om ett politiskt brandtal. Någon smusslar med en rånarluva. Spotlighten tänds.

– Så fort jag blev tillfrågad tänkte jag manifestation. Har du fått chansen att stå i strålkastarljuset har du ett ansvar, så jag och Kinesen (Leo Carmona, Kartellens grundare) började rita upp en plan. Ett statement som skulle eka över Sverige, säger Sebbe Stakset i Kartellen.

Iklädda blåställ intar skådespelarna Thorsten Flinck, Ola Rapace och Lo Kauppi scenen utrustade med megafoner och rånarluvor. Olof Palme citeras, facklor tänds och Kartellen framför låten "Underklassmusik".

När gruppen avslutar med att be publiken stå upp mot rasism får de ett mangrant Cirkus att ställa sig upp och höja en knuten näve i luften.

Resten av galan fortsätter i samma anda: Loreen uppmanar till att krossa rasismen, Marit Bergman kommenterar könsstympning och Jenny Wilsons politiska kampalbum "Demand the impossible!" vinner tre Grammisar.

– Man satt och baxnade. Det blev en brytpunkt, plötsligt var det någon som sa att nu är det okej att vara politisk, säger Anna Charlotta Gunnarson, programledare för Utbildningsradions serie "Pop och politik".

Den politiska trenden i svensk musik kanske kulminerade på årets Grammisgala, men tendensen har funnits längre än så. Fanbärarna har varit den svenska hiphopen. I flera år har till exempel Kartellen, Labyrint och Timbuktu rappat om klassklyftor och utanförskap.

– Kartellens musik är spegling av samhället. Proggen var ett soundtrack, punken var ett soundtrack, och nu är det hiphopen som är mest aktuell, säger frontfiguren Sebbe Stakset.

Den bilden delas av mångåriga protestsångaren Stefan Sundström, som menar att politisk musik går i cykler.

– Det uppstår när samhället inte stämmer överens med verkligheten. Hade jag vuxit upp i förorten i dag hade jag lyssnat på hiphop i stället för punk, säger Stefan Sundström.

Efter Grammisgalan har flodluckorna öppnats. Kent släppte den samhällskritiska singeln "La belle époque" och The Knife presenterade en kommande politisk kabaré i protest mot den europeiska flyktingpolitiken.

I musikvideon till singeln "Holler" uppträder Rebecca & Fiona i anti-nazistloggor och uppmanar publiken att krossa patriarkatet.

Anti-rasism, feminism och vänsterpolitik dominerar i den politiska musiken. När Feministiskt Initiativ i april släppte ett kampanjalbum hade 65 svenska artister anslutit sig, bland andra Yranaktuella Linnea Henriksson och Say Lou Lou.

Men från högerhåll är det tyst. Moderaterna har som enda alliansparti knutit till sig artister inför valet, men vilka är än så länge hemligt.

– Samhället har förändrats i och med alliansens styre, då skriver vänsterartisterna mer. Man känner att nu är det nog. Eftersom det är valår kommer vi få se en uppsjö av politisk musik, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Den politiska musiken är ingen ny företeelse i Sverige. I fem år har Anna Charlotta Gunnarson gjort programmet "Pop och politik" för UR och Sveriges Radio, i maj släpptes hennes bok "Popmusik rimmar på politik". Hon instämmer i att vi ser en stark politisk trend, men säger också att många artister på 80- och 90-talet avfärdades som ytliga när det i själva verket var tvärtom.

– Army Of Lovers var till exempel jätteviktiga för hbtq-rörelsen. "Crucified" handlade om hiv, om homosexuella på korset, men på den tiden dansade man bara och läste inte in så mycket i musiken, säger Anna Charlotta Gunnarson.

När Laleh, Jenny Wilson och Rebecca & Fiona gör sin egen musik finns en politisk dimension där kvinnor tar för sig i en mansdominerad bransch, menar Gunnarson.

När Agnetha Fältskog gjorde sin egen musik på 60-talet gick den aspekten obemärkt förbi. Den politiska vågen i dag handlar också om en förbättrad förståelse av populärkultur.

– Vi har börjat se att musik faktiskt är mer politiskt än vi tror, säger Anna Charlotta Gunnarson.