Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ansvarsutkrävande, någon?

Annons

Centerpartiet skulle fördubbla väljarstödet i årets val. 16 procent var det fåfänga målet, en siffra som i takt med sjunkande opinionssiffror skrevs ned till 10 procent. Centern gjorde, trots en påkostad kampanj, ett svagt val i länet och på riksplanet backade partiet 1,3 procentenheter till 6,5.

Göran Hägglund försökte kopiera Ronald Reagans köksbordsretorik men kom inte ens in genom farstun och Kristdemokraterna blev tillsammans med Vänsterpartiet riksdagens minsta parti.

Vänsterns Lars Ohly friade i direktsändning till sin Åsa. Det blev ett ja. Ohlys relation till väljarna är dock fortsatt sval.

Mona Sahlin skulle förnya socialdemokratin, men i dag påminner partiet mest om en vilsen 14-åring, fast i existentiella grubblerier: Vem är jag, vad vill jag, vad är meningen med allt?

Efter valet sitter flera partiledare lösare, rapporterade TT på måndagen. Jaså? Sanningen är väl snarare att det är märkvärdigt tyst om framtidens politiska ledarskap trots att flera partier upplevt mer eller mindre tunga bakslag.

Tystnaden är problematisk. Delvis handlar det om ansvarsutkrävande, att i nederlagets stund reflektera över sin egen roll och ansvar. Varken Maud Olofsson, Göran Hägglund, Lars Ohly eller Mona Sahlin är några nykomlingar, samtliga har tillhört politikens toppskikt under många år. Det gör att ansvaret faller ännu tyngre.

Problemet är inte omtyckta politiker som sitter länge på sina poster, problemet är politiker som reflexmässigt sitter kvar trots att de förkroppsligar ett nederlag. Man kan ju fundera vilka signaler detta skickar till medborgarna. Väljarna avlägger sin dom – de röstar inte bara för något utan också mot – men ingenting händer.

Delvis handlar ledarskapsfrågan om kosmetika. Svensk politik följer den allmänna trenden där allt mer fokus riktas mot några få makthavare i toppen. Politik på den här nivån skiljer sig därvidlag inte från andra högpresterande miljöer. Ingen bryr sig om vilka som sitter på Milans avbytarbänk, det är hur Zlatan hanterar bollen i det avgörande läget som spelar roll.

Med Mona Sahlin skulle Socialdemokraterna vinna tillbaka regeringsmakten, men i stället gjorde partiet sitt sämsta val i modern tid. Nu väntar eftervalsanalyserna och sedan nya tag för att återupprätta förtroendet. Att Sahlin – som redan en gång, märk väl, fått uppdraget att leda ett förnyelsearbete – ska lyckas revitalisera S inför 2014 är en tanke som svarar dåligt mot väljarnas besked.

Det är inte nödvändigtvis i de verkställande utskotten (läs: bland arbetskollegorna) som man hittar svaret på den viktiga ledarskapsfrågan.