Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Annika i ständig rörelse

Hon är en ständigt hyllad textförfattare. Men när Annika Norlin blickar tillbaka är det inte låtarna som hon är mest stolt över. Mest stolt är hon över att hon besegrat det hon tycker är svårt.

Annons

På Skivhörnan i Östersund säger ett typsnitt tusen ord. Låttexter, skrivna i slarvig datorstil, eller vit text på färgglad bakgrund går bort.

15-åriga Annika Norlin jobbade hårt för att upptäcka guldkornen i det nya musikflödet och hon hittade sitt eget sätt att, genom ett enda ögonkast, skilja de artister som troligtvis hade bra låttexter från de artister som inte verkade bry sig.

36-åriga Annika Norlin letar fortfarande aktivt efter ny musik.

– Jag har några bloggar och sajter som jag går till i stort sett varje dag för att se vad som kommit och sedan letar jag mig vidare därifrån. Men man kan säga att jag har blivit ganska ointresserad av artister och väldigt intresserad av låtar. Numera är det sällan jag vet vem det är som har gjort låten, så jag är väldigt annorlunda i dag mot för 15 år sedan.

I år firar Annika Norlin tio år som artist. För att fira det släpper hon, nu på onsdag, både nya Hello Saferide-albumet "The Fox, The Hunter And Hello Saferide" och boken "Texter" där läsarna inte bara kan ta del av hennes samlade låttexter och bakgrunden till många av dem, utan också får en personlig inblick i hennes författarskap.

Förr trodde du att du kunde skriva låtar för att du var en bra skribent, men nu har du insett att du kan skriva låtar för att du är en orolig person, skriver du. Skulle du säga att dina låtar har blivit mörkare med åren?

– Ja, det tror jag faktiskt. Min debutskiva "Introducing Hello saferide" var ganska peppande och underhållande, sen har det blivit mörkare och mörkare. På den här skivan har jag jobbat ganska aktivt för att den ska bli ljusare. Eller kanske inte ljusare, men det ska finnas ett hopp i alla fall, ett hopp om att det här kan vi ta oss ifrån. Jag ville göra en ganska liten och intim skiva som känns utforskande.

Varför blev det en bok också?

– Från början ville jag bara släppa skivan digitalt eftersom jag knappt känner någon som lyssnar på cd:s längre. Sedan kom jag på den enda nackdelen med det: att det inte skulle finnas några medföljande texter. Eftersom jag själv älskar att läsa låttexter så tyckte jag att det skulle vara härligt om mina fanns i en bok också och då blev det så. I förordet försöker jag förklara hur jag har tänkt med mina olika skivor och jag tror att jag fick inspirationen att göra det från museerna.

Hur menar du då?

– Jag älskar att gå på museum, men tycker att det är svårt när det inte finns någon information om konstverken. Det här är en sak som jag har diskuterat med mina vänner som håller på med konst, de tycker att informationen förstör verkens öppenhet, men jag vill veta hur de som har gjort dem har tänkt. Om jag ska kunna ta till mig det vill jag ha en ledtråd till var och hur jag ska börja tänka. Jag tänker ofta att jag egentligen är mer intresserad av hur man gör saker än saken i sig.

Många konstnärer och låtskrivare säger annars ofta att det är upp till betraktaren att tolka det de gör. Men det är inget för dig?

– Alltså, ibland känner jag mig väldigt okulturell eftersom jag inte håller med om det där. Jag förstår ju grejen, men jag tror också att man bara kan säga så om man har ganska mycket tid och pengar som gör det möjligt att gå omkring och tänka på en text eller tavla. Jag tror också att man ibland inte riktigt fastnar för något om man inte får en ledtråd. Då kan det växa och bli spännande.

I boken berättar du om hur du blev trött på det trånga poprummet och fick ny inspiration i låtskrivandet genom att börja lyssna på nya genrer. Hur behåller man den inspirationen?

– Jag har kommit fram till att man alltid ska vara i rörelse. Min mardröm är att bli en person som har samma kläder som när jag var 20 år, lyssna på samma musik som jag gjorde då och tycka att världen har blivit sämre. Jag hoppas att jag alltid kommer att gilla det som är nytt, men jag tror att man måste arbeta för det. Annars blir man bitter.

Du meddelar också att du inte behöver skriva den där romanen eller diktsamlingen som alla tjatar om. Var det skönt att säga det?

– Ja, det känns ganska skönt. Men jag känner inte att jag stänger dörren till att skriva andra saker, det handlar mer om att jag vill berätta att låtskrivande är på riktigt. Att säga till en låtskrivare att han eller hon borde skriva en roman är ungefär som att säga till en basketspelare att han eller hon borde spela fotboll. Det är helt ologiskt för mig.

Tio år som artist. Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaka?

– Jag är ju jättestolt över låtarna, men det har aldrig varit någon kamp att skriva för mig. Så jag är mer stolt över att jag klarar av det jag tycker är svårt, som att spela live och hålla i gång allt. Som artist måste man vara en koordinator av rang.

Blir det någon spelning i Östersund framöver?

– Det är otroligt roligt att skriva låtar, men att spela live är fortfarande en ganska stor grej för mig och något som tar över all min energi. Därför har jag inte bestämt mig för om jag ska göra några spelningar ännu. Vi får se.

Säkert en jobbig fråga, men har du någon personlig favoritstrof bland dina texter?

– Jag tror att den rad som jag gillar bäst är en rad från Hello Saferide-låten "2008": "Though I'm good with words I've never been good with ... words. Den passar in väldigt bra på mig, jag blir glad av den.