Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anne-Marie Eriksson

/

Anne-Marie växte upp i Östersund på Regementsgatan 13.

Annons

Hon växte upp i ett hem med mycket musik och sång. I Östersund gick hon på Flickskolan och tog studenten. Därefter fortsatte studierna i Stockholm och Sigtuna. Efter skolan utbildade hon sig till tandsköterska på Eastmaninstitutet i Stockholm. Med tiden vidareutbildade hon sig även till profylaxsköterska för förebyggande tandvård hos patienterna, i dag ingår det i tandhygienisternas uppdrag.

Efter avslutad utbildning arbetade hon i flera år på olika tandkliniker i Mellannorrland för att 1949 landa i Föllinge.

I Föllinge träffade hon Karl Eriksson från gården ”Opp i Své”. De gifte sig 1952 och fick sönerna Bertil och Erik. 1957 byggde de det hus som de kom att bo i resten av sina liv.

Anne-Marie var en flitig byfotograf på sin fritid och dokumenterade tillställningar, tävlingar, konfirmationer, bröllop, skolklasser, bygdens utveckling med mera, förutom släkt och vänner. Hon var enastående på att fånga det som hände här och nu. Under senare tid så gjorde hon tillsammans med sin make en omfattande dokumentation av Jämtlandsskåp och liknande allmogemöbler. Hon fick flera hedersomnämnanden för sitt stora och betydande fotoarbete. Hennes fotoskatt är för oss mycket värdefull att kunna gå tillbaka till och titta i, minnas stunder som har varit.

Sina vänner från skoltiden, tandsköterskeutbildningen och damgängen hemma i Föllinge uppskattade hon väldigt mycket och hade en flitig kontakt med. De hade sina jubileumstillfällen, namnsdagar och födelsedagar då de träffades och hade olika upptåg och hedranden tillsammans. Hon hade en god kontakt med dem alla livet ut.

Anne-Marie var även en duktig och flitig korsordslösare som höll kontakt med andra korsordsentusiaster och de kunde på så sätt, ofta via telefon, hjälpa varandra med något klurigt ord.

I hemmet var hon en flitig husmor, stickade, syltade och saftade så att det alltid fanns något gott till hands i matkällaren. Att ibland få med sig en flaska av hennes rabarbersaft när man hade flyttat hemifrån var en höjdpunkt. Pepparkakorna i all ära – men nog var ”fürstekakorna” ett strå vassare.

Hon var fantastisk på att sörja för sin omgivning och var alltid glad och positiv, hon var förnöjd med livet. Det är så vi minns henne.

Sönerna

Mer läsning

Annons