Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna ramlade under tåget ...

/
  • ”Redan på sjukhuset i Gävle sa läkarna att de inte skulle kunna rädda min fot. Men nu kan jag gå hjälpligt på hälen”, säger Anna Lindström från Grötingen.            Hennes sambo Carl-Ivar ”Loffe” Elofsson drabbades av en stroke för sex år sedan och sedan dess är högra armen förlamad. Foto: Jan andersson
  • Några grannar har stickat specialstrumpor och vantar till Anna och ”Loffe”.
  • ”Det här inglasade farstun har våra grannar byggt, det tycker vi är alldeles fantastiskt”, säger Anna och ”Loffe”.
  • Tack vare hjälpsamma grannar kan Anna och ”Loffe” bo kvar i den gamla disponentvillan i Grötingen mellan Bräcke och Nyhem.

– Jag minns när jag låg under tåget och såg hur det gnistrade från bromsarna när lokföraren slog på stopp. – Jag minns också den skräckslagna minen hos tågmästaren när han böjde sig ner för att se hur det hade gått för mig.

Annons

Anna Lindström sitter vid köksbordet i den gamla disponentvillan i Grötingen, mellan Bräcke och Nyhem, och berättar hur det gick till när hon ramlade under tåget för tio månader sedan och hur livet har gestaltat sig för henne och hennes sambo Carl-Ivar ”Loffe” Elofsson efter olyckan.

– Eftersom ”Loffe” är förlamad i högra armen efter en stroke för sex år sedan och jag har förlorat min fot så skulle det inte vara möjligt för oss att bo här så långt från allting om vi inte haft så fantastisk hjälp från våra grannar, men nu känns livet rätt bra igen trots en del besvärligheter, säger Anna.

Hon börjar berätta om den ödesdigra tågresan den femte april i fjol.

– Jag skulle resa hem från Stockholm och under ett uppehåll i Bollnäs på 20 minuter så passade jag på att gå ut i det fina vädret för att få lite luft. När vi skulle åka igen så klev jag upp på fotsteget och höll mig i räcket samtidigt som jag skulle öppna tågdörren. Då märker jag att tåget börjar rulla. Nästa minne är när jag ligger under vagnen och ser hur det gnistrar av hjulen när tåget bromsar. Samtidigt ser jag tågmästarens chockade ansikte när han böjer sig under tåget för att se om jag lever.

Anna minns också att hon tänkte på sitt barnbarn när hon låg under tåget.

– Hon heter Malva och fyller snart fem år. Hon är ljuset i mitt liv.

Efteråt har Anna förstått att hon har tappat taget om räcket och handlöst ramlat ner på rälsen samtidigt som tåget börjat rulla och ena hjulparet körde över hennes ben och krossade hennes fot samtidigt som benet blev svårt skadat.

Ambulansen, som kom efter bara fem minuter, fraktade Anna till Gävle lasarett och där började man genast operera henne.

– Redan första dagen där förklarade läkarna att de inte skulle kunna rädda min fot, men att jag skulle kunna fortsätta att gå hjälpligt på min häl när skadan var läkt.

Efter Gävle fick Anna fortsätta sin behandling på sjukhuset i Östersund och nu har hon opererats sju gånger.

– Det mest positiva som hänt efter olyckan är den fantastiska hjälp jag och ”Loffe” fått av våra grannar. Visserligen är det inte så många som bor i Grötingen men de som kan har ställt upp för oss till hundra procent.

Anna berättar om att några grannar sköter snöskottningen, andra sandar och hämtar posten. Någon som kan sticka har gjort specialstrumpor och vantar både till ”Loffe” och Anna och när hon kom hem från sjukhuset fanns det en nybyggd ramp för rullstolen upp till huset.

– Titta här på den inglasade farstun, skrattar Anna, det är också ett verk av våra grannar. Är de inte fantastiska?

Annas sambo, ”Loffe” Elofsson, som minnesgoda läsare minns som trumslagare i gamla kända Jämtlandsband, kan bara hålla med när Anna pratar om hur livet har blivit för dem.

– Vi vill gärna bo kvar här i byn och det är möjligt nu tack vare all hjälp vi får. Jag har svårt att tänka mig att det kan finnas så bra sammanhållning någon annanstans. Vilken tur att vi bor just här!

Mer läsning

Annons