Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Karlsson

/

Efter en kort tids sjukdom har Anna Karlsson, född Håkansson, lugnt och stilla fått somna in i närvaro av de sina.

Annons

Anna fick tillbringa sitt liv ungefär hälften på födelsegården i Odensala och resten i Optand. I Odensala träffade hon sin make Axel och de fick barnen Astrid, Bengt och Gunnar, där Bengt gick bort mycket ung. Livet i Odensala var fyllt av mycket arbete på gården.

I slutet på 1960-talet såldes gården och flytten gick till Optand. Anna och Axel fick tio år tillsammans i Optand innan Axel hastigt gick bort 1979. Det var ett hårt slag men med den ödmjukhet och tålighet som Anna alltid visade gick livet vidare. Anna fick ett 90 år långt liv där hon hade kvar sin mentala spänst ända fram till slutet. Sista åren var rörelseförmågan reducerad, men det var inget som hindrade henne att alltid vara alert och nyfiken och ingen klagan för egen del. Snarast beklagade hon att hon inte kunde hjälpa till och genomföra allt hon ville lika fort som förr. Anna gladde sig mycket åt familjen, sina barnbarn Fredrik och Per och åt barnbarnsbarnen Oliwer, Arwid och Jacob som hon fick lära känna och njuta av.

Anna hade många intressen och var social och positiv. Hon tog körkort i femtioårsåldern och hon var engagerad i nykterhetsrörelsen, Centerkvinnorna, bokcirklar och snickarkurser upp i hög ålder. Man var alltid välkommen på en kopp kaffe eller en matbit i Annas kök både i Odensala och Optand även som oanmäld. Genom sin gästfrihet och sitt glada humör hade hon vänner i alla ålderskategorier tack vare sitt öppna sinnelag, intellekt och intresse för människor. Med sin humanistiska läggning och förmåga att i tal och prydlig skrift i form av dagböcker, kort och små dikter i olika sammanhang uttrycka sig blev hon uppskattad. Man kunde fråga henne om släkt, vänner och tidpunkter även under de sista dagarna och få ett snabbt och korrekt svar.

Anna fick uppleva sin 90-årsdag sommaren 2010 som frisk och utan vetskap om annalkande sjukdom. För detta var hon så tacksam. När hon blev medveten om sin sjukdom bar hon insikten med värdighet och förtröstan i sin tro. ”Nu är det så här och jag har haft det bra och fått vara frisk så mycket. Ska det skrivas något om mej när jag har gått bort så skriv det ni skrev när jag fyllde 90!”

En sådan insikt och önskan vill man gärna uppfylla. Det mesta är sammanfattat i det ovanstående men någon mening kan bäras vidare till oss som är kvar. Hennes klokskap har varit av stort värde för så många. Förmågan att gå vidare även när det är motigt har inspirerat och givit mod och tröst till att livet är förnöjsamt – om man vill se det så. Att vara social i alla sammanhang, att kunna vara busig i rätt forum, att vara bitsk utan att vilja skada, att ha glimten i ögat i olika situationer, att inte klaga över sin egen situation vid 90 års ålder är fantastiskt.

Annas sista prydligt skrivna rader nyårsnatten 2010 visar på den ödmjukhet som hon hade för sin situation. ”Tack för i år, tack för i dag, för så oändligt mycket tackar jag.”

Genom sonen Gunnar

Mer läsning

Annons