Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna: Ingen trodde på att cancern spridit sig

”Cancern har spridit sig, du har metastaser i skelettet”. Beskedet lämnades av en läkare sent en fredag eftermiddag via telefon.

Det blev en tuff helg för den 58-åriga kvinnan från Östersund som nu kämpar mot cancern som härjar i hennes kropp.

Annons

LT kunde i måndagens tidning berätta om att Socialstyrelsen kritiserat sjukvården i Jämtland för att de inte på flera månader lyckades ställa rätt diagnos för kvinnan.

Nu väljer hon att berätta sin historia. Vi kallar henne för Anna men i verkligheten heter hon något helt annat.

– För tre år sedan kände jag en knöl i bröstet, men jag väntade två veckor innan jag vågade gå till doktorn. Jag ville absolut inte tro att det var cancer, det fanns inte i min värld, säger hon.

Men läkaren var ganska säker, redan vid första besöket, att det var cancer, vilket senare visade sig vara sant.

Tid beställdes för operation, men dagen före ingreppet var Annas blodtryck väldigt högt. Det höll i sig även nästa dag, operationsdagen. När hon låg där på operationsbordet och skulle sövas fick hon i stället kliva upp och åka hem och äta blodtrycksmedicin.

– Jag fick äta medicin i 1,5 månad innan det blev operation, ni kan bara tänka er vilken oro det innebar, säger hon. En sjuksköterska talade sedan om för mig att hon gjort en intern anmälan för hon ansåg att narkosläkaren gjorde ett misstag.

En bit av bröstet togs bort och sedan följde behandling med cellgift och därefter strålning. Julen 2007 var hon klar med alla behandlingar.

– När jag strålades i Sundsvall fick jag veta av andra patienter att de hade fått göra skelettröntgen också. Det ifrågasatte jag när jag träffade läkarna vid återbesök i mars 2008.

I journalen skriver de att en skelettröntgen ska göras på begäran av patienten. Röntgen visade att allt var bra.

Men i början av 2009 började Anna få problem, värk i huvudet och ena ögat svullnade. På hälsocentralen trodde de att hon drabbats av allergi, hon fick ögondroppar.

Desperat sökte hon hjälp ibland på hälsocentralen, ibland på akuten, hos sjukgymnasten, tandläkaren och naprapaten.

– Jag var säker på att jag hade en tumör i huvudet, säger hon, men läkarna hävdade bestämt att jag inte hade sådana symtom. Jag fick även göra en magnetröntgen, där kunde de inte se några tumörer.

– Kirurgläkaren tog även prover från tinningen, men de visade inte på någon cancer.

Till sist trodde läkarna att det var någon form av artros som drabbat henne och hon behandlades med kortison. Det hjälpte, värken i huvudet försvann och Anna började själv tro att hon fått rätt diagnos.

Men det skulle visa sig att Anna hade haft rätt känsla hela tiden.

När hon äntligen fick träffa en läkare som inte kunde förstå varför ingen reagerat på att hon faktiskt haft bröstcancer tidigare.

Det blev remiss till datortomografin som skulle visa att hon hade metastaser i skelettet i ryggen och nacken.

Efter en tid, med ny röntgen, visade det sig att hon även hade metastaser i huvudet och i ögat.

– Det värsta var att jag fick beskedet om att jag hade metastaser på telefon. Läkaren på hälsocentralen ringde sent en fredag eftermiddag och då hade jag ingen att prata med under hela helgen.

Sedan kom nästa pärs, att behöva vänta tre månader innan behandlingen påbörjades.

– Väntan var fruktansvärd, hela tiden oroar man sig för att cancern ska sprida sig ännu mer, säger hon. Det var psykiskt jobbigt och ingen från sjukvården hörde heller av sig under tiden.

Ilskan driver henne att fortsätta kämpa mot sjukdomen men även mot orättvisorna.

Nu går hon på en hormonbehandling och hoppas att sjukdomen ska stanna upp, hon har i varje fall fått beskedet att cancern kan bromsas.

Om det lyckas får hon veta runt jul då en ny röntgenkontroll väntar.