Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Carin ser fram emot att slå ur underläge

/
  • Anna Carin Olofsson och resten av skidskyttarna i det svenska landslaget är nu på väg till Sydkorea och VM.Foto: Hans-Råger Bergström
  • Anna Carin Olofsson-Zidek ser sig själv tävla över OS i Vancouver. Men                           efter det är nog karriären slut. Men första ska hon avverka VM.  Foto: Hans-Råger Bergström

I dag åker det svenska skidskyttelandslaget till VM i Sydkorea. Det sker i skuggan av den uppståndelse som rått över de dopningsmisstänkta ryska stjärnorna.
– Det är så trist, säger Anna Carin Olofsson-Zidek.

Annons

Så mycket mer vill hon inte säga i ämnet.

Liksom Björn Ferry vill hon vänta till dess att resultaten från de så kallade B-proverna är klara.

Anna Carin har en speciell anledning att uttrycka sig försiktigt.

Tillsammans med Ole-Einar Björndalen är hon de aktivas representant i IBU (Internationella Skidskytteförbundet).

Vad innebär det uppdraget?

– Att Ole-Einar och jag samt ytterligare två representanter från de aktivas skara närvarar vid två möten per år där vi har möjlighet att framföra synpunkter.

Hör många åkare av sig till dig med synpunkter eller önskemål?

– Inte till mig. Mer till Ole-Einar. Väldigt positivt i alla fall att den här möjligheten finns till direktkontakt mellan de styrande och oss som åker.

Dopningsaffären ändå. Vad kan du säga?

– Att vi aktiva ställer oss bakom de förslag som går ut på att hela förbund ska stängas av om allt tyder på att det är frågan om att det förekommer systematisk dopning.

Mattias Nilsson har hotats via mejl. Har du någon gång upplevt något sådant?

– I det fallet har jag varit väldigt förskonad. Den enda kritik mot mig som jag kan erinra mig är att jag brevledes fått besked om att de glasögon jag använder privat är fula.

Får du den uppmärksamhet du förtjänar?

– Hur menar du då?

Du är ju storstjärna med OS-guld och silver samt en rad VM-medaljer. Ändå är det få som räknar med dig nu?

– Nja. Jag vet inte. Jag trivs så bra med att vara lite i skymundan och att få slå ur underläge.

De har jag förstått. Men förbundets sponsorer och dina egna sponsorer såg nog gärna...

– Visst är det så, men så anonym är jag väl ändå inte.

Kanske inte. Ändå verkar det som att få har förstått att du den här säsongen bara varit en enda träff vid flera tillfällen från att stå på pallen och att till och med vinna.

– Jag har varit nära. Det har många andra också.

Okey. Är du överraskad själv över något?

– Absolut. Både att jag så snabbt kom tillbaka i absolut toppform vad gäller åkningen och att jag haft det lite svårt att få till skyttet.

Samma här. Tänkte att Anna Carin har väl skyttet i ryggmärgen, men att det nog skulle ta sin tid att hitta styrka och snabbhet.

– Skyttet har jag ingen riktig förklaring till, men den fysiska biten handlar nog dels om att jag tränat så hårt i så många år att jag har en väldigt bra grund att stå på samtidigt som jag tränade i det längsta innan barnafödandet och började träna igen så snabbt efter min son Liams födelse.

Har du fått några kommentarer om att du har en bild av Liam på ditt gevär?

– Jodå. Många har tyckt att det är jättefint.

Nu lämnar du honom för ett par veckor för första gången. Lite ångest?

– Nu är han stora pojken (7 månader) och klarar sig så bra på egen hand.

– Svaret är nej eftersom han är i så goda händer i Kanada hos sin farmor och jag har varit inställd på detta så länge. Att jag kommer att sakna honom ändå är förstås givet.

Alla svenskar, förutom du, laddade upp inför VM på hemmaplan.

– Förutom en snabbsväng hemma valde jag att träna i Ruhpolding. Anledningen var att Tom som jobbar för Kanadas landslag som valt att VM-uppladda i Ruhpolding var där liksom Toms familj. Liam och hans farmor blev riktiga polare.

– Ett extra plus med att jag var i Ruhpolding var att det har varit så kallt här hemma så att det skulle ha varit svårt att träna lika bra som jag kunnat göra där nere.

Inga mankemang inför VM som förkylningar eller skadat avtryckarfinger?

– Ingenting. Allt har gått precis som planerat.

För snart fem år sedan började du sy på en folkdräkt. Blev den klar så att du gifte dig i den?

– Nej, nej. Den blir nog inte klar förrän jag lagt ut så mycket så att den inte passar. I och med att jag handsyr allt tar det tid, tid som jag inte har just nu.

– Det hade varit härligt om den varit klar till prisutdelningen 2006 då jag fick Victoriastipendiet, men den gången fick jag låna min systers dräkt.

– Jag har i alla fall klarat av att sticka en tröja och ett par sockar den senaste tiden.

Till Liam?

– Till mig själv. Det borde ha varit åt Liam. Då hade det i alla fall gått fortare.

VM nu. OS nästa år. Sedan?

– Då är nog karriären över. Tror jag i alla fall även om det inte är helt säkert.

Målsättning i VM och OS?

– Självklart medalj. Blir det bara en så hoppas jag i så fall att det blir i OS även om en VM-medalj på sätt och vis är lika fin eftersom det är lika stenhård konkurrens i båda fallen.

Så din idrottsliga dröm just nu?

– Som jag sa, att ta ytterligare en medalj på ett stort mästerskap.

Din målsättning efter karriären?

– Jag vet faktiskt inte. Det poppar upp idéer hela tiden men jag vill inte säga vad det handlar om.

– Jag är utbildad sjukgymnast, men eftersom det nu är tio år sedan jag slutförde min utbildning och mycket har hänt på den fronten sedan dess känner jag mig väldigt osäker på om jag skulle klara ett sådant jobb i dag.

Hur ser du på din idrottskarriär?

– Att jag haft kul hela vägen.

Känner du fortfarande lika starkt för din hembygd?

– Definitivt. Här blir jag kvar och det är inte några problem i det fallet med min man Tom som verkligen trivs här.

Har du mutat honom genom att fixa en plats i ett älgjaktslag?

– Behövs inte. Det enda han saknar från sina hemtrakter i Canmore är de höga bergen.

Lycka till i VM. Vi är många som både tror och hoppas att du ska slå till.

– Det tackar jag för. Det är som sagt många om budet men jag ska göra mitt bästa.

Mer läsning

Annons