Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna Andersson

/

Vår älskade Anna Andersson har avlidit i en ålder av 83 år.

Annons

Anna föddes i Sjöbo, Ljusdal som yngsta barn till folkskolläraren E. L. Holmén och hans hustru Sigrid. Efter realexamen 1945 bodde hon kortvarigt i Stockholm där hon arbetade som telefonist. Hon flyttade sedan tillbaka till Ljusdal för att arbeta på bank. 1952 gifte hon sig med skogsmästare Bengt Andersson och flyttade med honom till Stavre där hon kom att bli bosatt resten av livet.

Anna var en person med många och skiftande intressen: Under ungdomsåren var hon engagerad i scoutrörelsen och spelade teater i ett amatörteatersällskap. Hon älskade att dansa gammaldans i Ljusdals folkdansgille. Hon hävdade bestämt att bland det roligaste som finns ändå är att dansa hambo. Hon hade under hela livet ett idrottsintresse, under ungdomen som aktiv men ännu under sin sjukdomstid följde hon noga sportnyheterna. Anna hade ett starkt kulturellt intresse. Under hela livet läste hon svensk lyrik och var kunnig inom musik och kulturhistoria. Liksom sin mor tyckte hon mycket om äldre allmogekultur. Hon älskade att besöka kyrkor, mest för att få njuta av vackra kyrkorum.

Hon brukade koppla av med handarbete som stickning och virkning. Hon var duktig på att sy och trivdes mycket bland vännerna i Stavre vävstuga. Hon hade ett aktivt naturintresse. Tyckte om blommor och att ta tillvara det som skogen och trädgården gav.

Somrarna tillbringade hon och maken till största delen i hans barndomshem i Los där de hade många vänner. Där trivdes hon väldigt bra och såg alltid fram mot att få åka dit. Hon arbetade mycket med planeringen i upprustningen av familjens gård i Sjöbo.

Anna var en omtänksam och i grunden mycket social person med stort intresse för människor och omvärld. Hon tyckte dock inte om att själv få så mycket uppmärksamhet. Viktigast för henne var naturligtvis den egna familjen. Hon månade alltid om att vi skulle ha det bra och följde noga hur det gick för barn och barnbarn ute i världen. Hennes omvårdande sida gjorde också att familjens hundar blev omsorgsfullt bortskämda.

När vi tänker på Anna framträder mest tydligt minnet av hennes fantastiska humor, varm men ibland något barsk, och med en enastående slagfärdighet. Trots en svår sjukdom under hennes sista månader så vägrade hon att bli nedslagen utan behöll sitt goda humör in i det sista. Dagen innan hon avled utbrast hon spontant: ”men tänk ändå vad roligt jag har haft”.

Vi saknar henne mycket.

Familjen

Mer läsning

Annons