Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Anhörigvårdarna som bär upp välfärden

Annons

"Pappa låg i en sjukhussäng hemma, förlamad och med vanföreställningar av alla smärtstillande. Vi hade inga insatser från kommunen då, vi visste inte vad som fanns och ingen frågade om vi behövde hjälp."

Det är sonen till en cancersjuk man som berättar. Han är en av rösterna i en ny rapport från Riksrevisionen, som beskriver situationen för den växande grupp samhällsbärare som tagit på sig att vårda en anhörig.

Uppskattningsvis 1,3 miljoner svenskar vårdar en närstående på något sätt. 900 000 av dem har också ett vanligt jobb att sköta. Det är en stor grupp, men inte särskilt synlig. Anhörigvårdarna ställer sällan högljudda krav. Säkert för att de ofta är slutkörda, men kanske också för att det är så många diffusa pliktkänslor inblandade. Många som tar hand om närstående går omkring med en konstant känsla av otillräcklighet och dåligt samvete, även om de offrat sin semester, gått ner i arbetstid och gett upp en stor del av sitt sociala liv. De flesta tycker att det känns bra att de kan hjälpa till, men nästan hälften känner att den hjälp de ger inte räcker till.

Riksrevisionens rapport kan läsas som ett kraftigt underkännande av den offentliga vården och omsorgen. För i grunden är medborgarnas behov av vård ett samhällsansvar. Anhörigvården ska vara ett frivilligt komplement till den offentliga vård som alla har rätt till.

I verkligheten är det precis tvärtom. Den offentligt finansierade vården och omsorgen är oftast ett komplement till de anhörigas stora insatser.

Även om de flesta vill hjälpa sina anhöriga, så upplever många att de inte har något alternativ. Om den offentliga vården fungerade bättre skulle de inte ta på sig ett lika stort ansvar. Många upplever som sin tyngsta uppgift att koordinera och samordna alla kontakter med hemtjänsten, vårdcentralen, sjukhuset, färdtjänsten, försäkringskassan, boendet och alla övriga stolar som finns att ramla mellan.

Det allra bästa stödet till anhörigvårdarna vore därför om den offentliga omsorgen fungerade bättre, konstaterar Riksrevisionen.

Trots att riksdagen i flera omgångar har skärpt lagstiftningen för att lägga ett tydligare ansvar på kommunerna, och trots att det har skickats riktade pengar från staten, så lämnas anhörigvårdarna ofta ensamma. Riksrevisionen anser att regeringen måste ta ett större ansvar för att ge kommunerna och landstingen förutsättningar att stödja anhörigvårdarna. Det är fullt rimliga krav. Det är hög tid att uppmärksamma den tysta grupp som i stor utsträckning bär upp den gemensamma välfärden.