Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Andningsgunga” – lätt att läsa men omöjlig att glömma

Annons

Innan Alexander Solsjenitsyn smugglade ut manuset till sin långnovell ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” var de sovjetiska straff- och arbetslägren okända för en större allmänhet i västvärlden. Den var skriven i ett stycke och jag minns att läsningen gjorde mig helt slut. Hur var det möjligt att överleva, ens en enda dag?

Förra årets nobelpristagare, Herta Müller, har skrivit en roman om samma miljö, ”Andningsgunga”, en minutiös skildring av förhållanden där existensen ställs på sin yttersta spets.

Hur kan man skriva skönlitteratur om det mest avskyvärda? Herta Müllers språkliga mästerskap, den luftiga, poetiska och ändå fotografiskt exakta prosan i korta kapitel gör boken lätt att läsa men omöjlig att glömma.

Efter halva boken går jag tillbaka till början och förstår på ett nytt sätt. Det är mitt ansvar och min plåga att åtminstone veta vad som hänt i min livstid och mitt närområde. Vi måste känna tacksamhet mot Imre Kertez, Primo Levi och Herta Müller för att de vittnat. 

 Herta Müller själv var aldrig i läger utan romanen bygger på de anteckningar som fången och poeten Oskar Pastior gjorde efter sin frigivning. Pastior och Müller gjorde också en resa tillbaka till lägren och tanken var att de skulle skriva boken tillsammans. När Pastior hastigt dog 2006 stod Herta Müller ensam med uppgiften att konstnärligt gestalta vännens öde.

Oskar Pastior, i boken jagberättaren Leopold Auberg, var en sjuttonårig dandy som just upptäckt och börjat leva ut sin homosexualitet i en fördomsfull rumänsk småstad när han liksom alla andra tyskar hamnade på ryssarnas deportationslista för vidare befordran österut. Tyskarna ansågs vara nazister, som skulle straffas och genom tvångsarbete bidra till Sovjetstatens återuppbyggnad.

Många, däribland Herta Müllers egen mamma som också tillbringade fem år i sovjetläger, teg om sina upplevelser. Kvar fanns ett fortsatt liv i främlingskap och tystnad. Ingen ville veta. Oskar Pastior upplevde tiden med en poets skärpta sinnen och valde att berätta för en av Europas mest lysande författare.  

Vid sidan av berättaren är hungern och rädslan huvudaktörer, alltid närvarande och personifierade till Hungerängeln och Andningsgungan. ”Om kolen”, ”Slaggblocksten”, ”Hur sekunderna drar sig” är rubrikexempel i en text som ger en bild av lägret som ett tillstånd. Arbetet är att bära, skyffla, att lasta på och lasta av i bitande köld eller kvävande hetta, årstiderna växlar. Brödransonen är exakt anpassad till arbetsinsatsen.

Inspirerad av ryssarna som hittat på det fina ordet ”återuppbyggnad”, uppfinner Leo flyktord och omtolkar de kemiska substanserna och lukterna till sin egen fördel. ”När skinn- och bentiden var där, när det inte gick att se skillnaden mellan män och kvinnor, lastade man fortfarande av kol på Jama.”  

Leo håller sig fast vid mormoderns avskedsord: ”Jag vet att du kommer tillbaka”. Även om sovjetsystemets slutmål inte var allas död och förintelse är likheten med nazisternas dödsläger stor. Sjukbaracken är en dödsstation och tyskarna dör i vågor. På vintern hackas de frusna liken sönder för enklast möjliga begravning. 

På plågoanden Tur Prikulitjs fråga: ”Nå, hur går det i källaren?” gav Leo alltid samma kaxiga svar: ”Varje skift är ett konstverk.”.

Mer läsning

Annons