Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Än en gång: Attentatet mot Norrskensflamman

Annons

Ett av de få politiska attentat som ägt rum i vårt land var sprängningen av den kommunistiska tidningen Norrskensflammans byggnad med redaktion, tryckpress och bostadslägenheter i Luleå natten mot den 3 mars 1940. Fem människor omkom i den våldsamma brand som uppstod. Fem lyckades med nöd och näppe rädda sig.

Sju personer dömdes i de rättegångar som följde. Alla utom en erkände. Tre var officerare i Boden, två var Finlandsfrivilliga och en var verksam inom Frivilligkårens värvningsbyrå i Boden. Den som aldrig erkände var den som ansågs ha inspirerat och drivit på attentatet; stadsfiskalen och polischefen i Luleå!

Men mest aktiv i verkställandet av attentatet var en ung journalist på högertidningen Norrbottens Kuriren. Han hade gripits av den antikommunistiska hetsstämning som uppstått efter Norrskensflammans ställningstagande mot Finland och för Sovjetunionen under Finska vinterkriget. Det skulle visa sig att fyra andra journalistkolleger i Luleå också varit med om att piska fram de antikommunistiska stämningarna.

Om detta politiska attentat skrev redaktören vid Norrskensflamman, Filip Forsberg, en bok som hette ”Fem döda” och kom ut redan innan domarna fällts 1940. Filip Forsberg hade kallats in för att upprätthålla utgivningen av Norrskensflamman när ordinarie journalister internerats i lägret Storsien, och hans ansågs ha räddat livet på de fem som kommit levande ur mordbranden.

1972 gav Ulf Oldberg ut sin bok Attentatet mot Norrskensflamman. Oldberg använde sig av ett omfattande dokumentärt material med protokoll från polisförhör och kriminaltekniska undersökningar, referat från rättegångarna, tidningskommentarer och intervjuer för att skildra hur själva attentatet planerades och utfördes, personerna som låg bakom och det rättsliga efterspelet.

Nu kommer ytterligare en bok om detta politiska attentat. Det är Ann-Marie Ljungberg, med rötter i Haparanda och uppväxt med berättelser om attentatet mot Norrskensflamman, som litterärt gestaltat dramat i romanen ”Mörker, stanna hos mig”. Romantitelns ord tillskriver hon den försupne och moraliskt totalhavererade stadsfiskalen i Luleå.

Oldbergs dokumentärmaterial har sannolikt legat till grund för Ljungbergs framställning. På många ställen i romantexten återges citerade meningar ur detta material. Men Ljungberg har alltså gjort en litterär utformning av dramat, där hon oavbrutet låter berättelsen tidspendla från förberedelserna av attentatet till rättegången.

Ljungberg använder sig av fingerade namn på personerna i dramat och lägger stor vikt vid karaktärsskildringen liksom tidsstämningarna.

Det var ju en tid när Finlands sak var vår, opinionen stod på Finlands sida mot Sovjetunionen, stora insamlingar gjordes för vårt östra grannland och 8.000 svenskar anmälde sig frivilligt att gå ut i krig för Finland.

I fokus för Ljungbergs berättelse står den unge redaktören på Norrbottens Kuriren, som påhejad av stadsfiskalen tar initiativet till attentatet i övertygelsen att han gör något gott för fosterlandet. Han är yrkesmässigt omgiven av ett sällskap som mer eller mindre tycks tävla i antisovjetiska utfall och hatkampanjer mot den kommunistiska tidningskollegan.

Men agerar dessa politiskt uppskrämda journalister och officerare på lägre nivå helt utifrån egna övertygelser? Det antyddes redan av Filip Forsberg och senare Ulf Oldberg att de sannolikt var marionetter i ett spel, där man anade ”höga potentaters skuggor i bakgrunden”. Det skulle ju också visa sig att attentatet i själva verket finansierades med stöd från den folkpartistiske riksdagsmannen Paul Wretlind.

Ann-Marie Ljungberg är mer intresserad av de enskilda karaktärerna; från den försupne stadsfiskalen till den av idealistiska krav pressade unge journalisten.

Dialogen är korthuggen, miljöskildringen förtätad, händelseförloppet framställt i scener.

Ulf Oldberg skrev också en pjäs om Attentatet mot Norrskensflamman och jag undrar om Ann-Marie Ljungberg egentligen varit ute i samma syfte – men det blev en roman.

Mer läsning

Annons