Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Almedalsveckorna hur spännande som helst

2010 är ett sånt år som bara kommer vart fjärde år.

Annons

Det är ett sånt år som direkt hamnar i kategorin favoritår. Vadan detta då? Är det för att det var vinter-OS? Njae, visserligen älskar jag vinter-OS men det är inte därför. VM i fotboll då? Ja, det är också en stark anledning. Men svaret är för att det är valår.

Ända sedan jag var liten har jag älskat valåren. Från det att jag var två äpplen hög så fick jag följa med mamma och pappa när de gick och röstade i nåt halvslitet klassrum på Palmcrantz. Jag har alltid förstått att själva valdagen är en oerhört viktig dag. Och det var inte för att mina föräldrar satte på sig finkostym och vattenkammade håret. Nej, jag förstod det på deras förväntan inför valet och blicken i ögonen när de faktiskt lämnat sin röster. Och jag förstod det tack vare spänningen i tv-soffan framför valvakan.

Spelet fascinerar. I tonåren växte sig mitt intresse för valet starkare. Jag började själv hitta frågor som intresserade mig och så sakteliga kunde jag känna och utveckla nåt slags ideologisk värdegrund som jag tror på och bottnar i.

I vuxen ålder har också spelet börjat fascinera mig. Tack vare mitt jobb har jag fått uppleva fyra Almedalsveckor och det är banne mig en höjdpunkt. Ofta får man höra en hel del skitsnack och trötta surmagade åsikter om att politikerveckan bara är ett tillfälle för politiker att bli bjudna på billigt baginbox-vin på olika påtryckarorganisationers events. Och visst finns det en sådan sida, men jag hävdar att det verkligen är något annat när man är där och upplever det på plats.

Kallprat om vädret. Jag, som inte är engagerad i något parti och aldrig varit det, får uppleva hur det är att vara mitt i centrum för styrningen av landet. Jag får ta del av hetsiga debatter. Jag får lyssna på retoriskt fulländade anföranden och en del idiotiska sådana. Man får se politiska fränder smida ränker och politiska motståndare kallprata om vädret över en kaffe eller öl. Man får se unga underhuggare kuta omkring med viktiga papper och man får se hur stora utspel som kan förändra vårt lands framtid tas emot av journalister och allmänheten. Hur spännande som helst. Det är det närmaste jag har kommit till att få vara med i en av världens bästa dramaserier, Vita huset.

I år kommer jag tyvärr inte få möjligheten att besöka Almedalen (Såvida inte någon organisation är intresserad av min moderatorsförmåga?). Men jag kommer att följa allt som har med valet att göra ända tills den sista rösten är räknad. Varför? För att det är superspännande.

Men mest för att det är så viktigt – vi lever i en demokrati och vi har alla möjlighet att påverka. Eller snarare en skyldighet. Avslutar med att tipsa om ett klipp på Youtube. Det är när den amerikanske talkshowvärden Craig Ferguson håller en briljant monolog som förklarar att röstar man inte så är man en idiot. Se det, följ valet och rösta!